Bokprojektet

Under arbete. Senast uppdaterad 2016-10-22.

Den här bloggen handlar om ett bokprojekt som jag hoppas kunna färdigställa någon gång i framtiden. Baserat på de perceptuella, motoriska och kognitiva skillnader som förekommer vid autistiskt vs. neurotypiskt funktionssätt, hoppas jag kunna visa att den s.k. ”sociala hjärnan” fungerar genom två olika spatiala navigationssystem vars samspel avgör hur man uppfattar både omvärlden och samspelet mellan den egna organismen och omvärlden.

När det gäller hjärnan och kroppen så handlar nämligen det mesta om att veta hur man själv förhåller sig till omvärlden rent spatialt. Bryter man verkligen ner alltihop det här om ”relationer” och ”empati” i sina beståndsdelar så är det där man hamnar: ”Var/i vilken position är jag och var/i vilken position är allting annat?”

Inom de neurovetenskapliga och psykologiska forskningsområdena har man till dags dato gjort många försök att beskriva, förstå och förklara autism, men ingen har hittills lyckats trots en uppsjö av teorier och pedagogiska interventioner med bättre eller sämre kvalitet. För att bara nämna några har vi t.ex. konfronterats med begrepp som ”mindblindness”, ”weak central coherence”, ”extreme male brains”, ”broken mirror system”, ”enhanced perceptual functioning”, ”sensory-motor differences”, ”intense world”, ”invariance detection deficiency” m.m.

Min infallsvinkel är istället den att man vid autism har enorma problem med att anta ett ”vanligt” egocentriskt perspektiv, t.o.m. när det gäller en själv, och istället är så gott som helt hänvisad till det allocentriska (eller topografiska) systemet för sin kognition. Detta innebär då att en NT, som utgår från att alla andra delar det egna egocentriskt linjära perspektivet med dess sensomotoriska grund, enbart behöver använda sitt topografiska system för att avgöra mindre skillnader mellan människor i personlighetstyp och intressen m.m.

En autist däremot som istället definierar sin värld allocentriskt kommer ständigt att misslyckas med att applicera sitt eget perspektiv på någon annan utan tvingas behandla varje sak, person, händelse och situation både utanför och inom sig själv HELT enligt allocentriska principer – särskilt som ingen lär UT hur enkelt de andra tänker utan bara fortsätter att dränka en i detaljer om andra människors känslor. Vilket då i sin tur blir både orsaken och förklaringen till det enorma antal variabler eller detaljer som vi tvingas använda oss av – och även skälet till att vi så ofta misslyckas.

De två systemen är:

  1. Det linjära perspektivet, där omgivningen hela tiden tolkas utifrån det centrum som är den egna kroppen – hur den förhåller sig till de egna rörelserna, övriga människors kroppsrörelser samt andra kroppars rörelser. Detta interface baseras på den sensomotoriskt kroppsliga utvecklingen och kontrolleras troligen på den mest grundläggande visuella nivån av ett ”flockfilter” i visual cortex, medan kroppsuppfattningen och rörelserna troligen tvärtom är mer beroende av kopplingarna i hjärnbarken och utvecklingen av de s.k. primitiva reflexerna. (Jag går inte mkt in på motorisk träning och integrering av primitiva reflexer i det här projektet utan fokuserar på det visuella, eftersom det redan finns gott om expertis på sensomotorik om man vill träna det.)
  2. Det topografiska systemet, där olika typer av likheter fördelas runt flera OLIKA centrum och är det system där symboler används för att ge upphov till musik, språk och matematik. Det är vanligen helt lokaliserat i cerebral cortex och samspelar hos en NT troligen mycket lite med hjärnbarken och reflexerna, medan ett sådant samspel däremot är mera troligt vid autism. (Ja, jag ska utveckla det här resonemanget senare.)

Sammanfattningar: