Topografin

Under arbete. Senast uppdaterad 2016-10-28.

Observera: Det följande är tillämpbart på autism med samtidig visuell perceptionsstörning och/eller annan sensomotorisk problematik. Andra eventuella varianter vid autism omfattas inte av diskussionen.

1. Definitioner
2. Visuospatial topografi
3. Språklig topografi
4. Social topografi


1. Definitioner

Det topografiska systemet är ett kognitivt system som mänskligheten troligen fick när språket utvecklades. Forskningen tror att språket utvecklades för att handskas med utmaningen av att leva i allt större sociala sammanhang (the social brain hypothesis).

Topografiska systemet definieras här som: ett detaljbaserat, associativt system lokaliserat i cerebral cortex där företeelser associeras runt gemensamma nämnare (centrum) och där två eller flera ”delar” (även qualia) kan användas för att skapa samband på högre nivåer än de ursprungliga. Det fungerar genom en mekanism som påminner om hur fåglar navigerar i flock och är hos människan troligen auditivt baserat från början.

Men det kan i likhet med flock-systemet användas även för alla övriga sinnesintryck, inklusive synen, och det är i grund och botten ett navigationssystem. Ett ”symboliskt” navigationssystem hos människan avsett för (eller kanske mer korrekt ”utvecklat för”) att BESKRIVA flockens verklighet.

brain_network_topographics

Topographic systems.

Det topografiska systemet processar världen i förtätningar och vibrationer och uppfattar världen mer som RÖRELSER än som en plats. Det ”ser” den föränderliga topografin mer än det statiska ”tidrummet” – och i en ständigt varierande topografi finns det inte något sådant som en ”oföränderlig plats”.

Vad man får då är alltså ett system i den här stilen, där det linjära perspektivets ”bakgrund” av flockrörelser saknas och istället ersätts av mycket komplicerade, individuella och helt kontextberoende ”bakgrunder” av bild, färg, ljud, musik, ord, känslor, former o.s.v.:

exp_audio_topographic

Auditory topographic background.

Språket är auditivt baserat på musik och besläktat med fågelsång. Hos just fåglar är det troligen frågan om deras spatiala navigationssystem – hos människan är det mer troligt att det handlar om just ett ”socialt” navigationssystem, som varit ”avsett” att särskilja och klassificera människor i ett större sammanhang, inledningsvis genom namn och släktförhållanden (jmf t.ex. den där släktskapsuppräkningen i början av gamla testamentet). Men när människan väl fick systemet så nöjde vi oss inte med att ha det till det sociala utan vi fick också allt det där som musik, konst, matematik, filosofi, religion…

Man har nyligen visat att språket i allra högsta grad är ett associativt system som ligger ”utspritt” över hela hjärnan i skikt och tillsammans bildar en semantisk rymd där samma kategorier delas mellan olika individer. ”Språket” ligger alltså överlagrat i hjärnan som en topografisk karta med ord samlade runt en sorts ”semantiska centra”:

Man vet dock ännu inte vilken betydelse denna topografiska uppbyggnad egentligen har för ”kommunikationen” (fast man är rätt nära). Här har vi alltså den ”kontextberoende” delen av den mänskliga hjärnan, och därför utgör språket också en ”brygga” mellan det linjära och det topografiska – på precis samma sätt som det linjära perspektivet utgör ett interface mellan den egna KROPPEN och omvärlden.

Men även om språket är auditivt från början så fungerar systemet i samspel med ALLA sinnena och inte bara hörseln. Visuellt är det topografiska fokuserat på färger, former, blänkande ytor och vissa rörelser och är troligen även i det fallet besläktat med fåglarnas sätt att använda systemet. Det måste vara utmärkt om man ska navigera ÖVER en markyta med olikfärgad växtlighet och vattenytor samtidigt som man ska hitta avvikande rörelser på marken (byten) och undvika att krocka med andra flygare i luften. Samma system – som för en NT fungerar helt automatiskt för den ”linjära” versionen av språket – kan alltså användas för att ”dela upp” och ”sätta ihop” även andra saker.

Ett exempel är tal och mängder:

Topographic system used for mathematics, 1.

Topographic system used for mathematics, 2.

Topographic system used for mathematics, 2.

Ett annat är färger:

exp_brain_network_topo_color

Topographic system used for color.

Det topografiska systemet kan faktiskt användas för nästan vad som helst, t.o.m. för individer och personlighetsdrag. Så här ungefär har jag själv använt det i hela mitt liv:

Topographic system used for social interaction (variables being personality types, color, voices or other details specific for the individual).


2. Visuospatial topografi

Men om man nu missar det här med ”sociala” storlekskonstansen som spädbarn – om man alltså har svårt att visuellt tolka andras rörelser i relation till de egna rörelserna – vad händer då? Om det där första visuella ”triangel-mönstret” alltså uteblir helt – eller om det skapas först EFTER det att den sociala kopplingen redan borde ha gjorts?

Ja, det finns naturligtvis en hel del olika varianter. Man hör ibland om barn som t.ex. kompenserar för brister i det vestibulära systemet genom att istället överutnyttja synen för att hålla ordning på balansen och kroppens förhållande till omgivningen. Detta gör dels att synen inte kan utnyttjas för de uppgifter den BORDE fokusera på, i synnerhet i stressiga och röriga situationer och miljöer. Eftersom tolkningen av synintrycken inte kan automatiseras kan man då få åtföljande problem med t.ex. djupseendet, ögonrörelser och ackommodationsförmåga – men detta i sig räcker inte för att påverka uppbyggnaden av det visuella flock-filtret och det linjära perspektivet. Man kan t.ex. ha problem med balansen utan att för den skull vara ”blind” för flocken.

Men man ”blir” inte blind för flocken om man inte samtidigt har problem med ”flockspråket”, d.v.s. kroppsspråket, ansiktsuttrycken o.s.v. – rent ut sagt, problem med den klassiska fysiken orsakade av motoriska och sensoriska skillnader. För en person som har problem med storlekskonstansen blir det alltså ett ”dubbelt” problem, ett interface-problem – man har inte bara svårt att röra sig korrekt utan även att tolka ANDRA rörelser. I allvarliga fall får det sådan påverkan på inlärning och utveckling att även språkförmågan påverkas, helt enkelt för att man inte har tillräckligt med VISUELLA samband ännu.

Då blir det synintryck utan samband med varken varandra eller andra sinnesintryck – helt enkelt en massa exploderande variabler som ständigt förgrenar sig vidare och vidare för varje företeelse:

Topographic system with ”exploding” variables (or qualia).

Man kan så klart lära sig på egen hand. Fylla på sina system med fakta så fort man bara orkar och sen försöka ta sig fram till sambanden – de där som man inte vet hur de ser ut. Ge sig in på en livslång gissningslek som bränner ut en innan man hinner bli vuxen ens en gång, alltså – ackompanjerad av alla som hela tiden säger, ”Men FÖRSTÅR du inte det!”

2.1. Ljuskonstans

Fast man kan ju verkligen undra hur långt de själva skulle ta sig om det var DE som tvingades plocka ut samband ur en visuell input av det här slaget (ja, det är just precis den här sortens input som ”blir” till flocken – det här är alltså vad de verkligen MENAR när de talar om ”beteenden”):

Basic visual input (V1)

Basic visual input (V1)

2.2. Turordning

Man lär sig förstås små knep också om man får hålla på tillräckligt länge. Man kan t.ex. använda siffror (eller ord) för att ”hänga upp” alla detaljerna på – ”först det, sedan det där och till sist det HÄR”. Det gäller bara att se till att man inte missar nån viktig detalj utan verkligen får MED allihop (för man vet ju oftast inte själv vad folk tycker är ”viktigt” och ännu mer sällan VARFÖR de tycker det):

exp_topo_crowd_numbers

Topographic system with ”exploding” variables (or qualia) w/ numbers.

I dessa bakgrunder kan man – med lite erfarenhet och ett tillräckligt lager hopsamlade detaljer eller ”inlärda fakta utan djupare mening”, som det heter – navigera lika bra som NTn kan i SIN bakgrund:

ASD topographic view

ASD topographic navigation

Förutsatt naturligtvis att man slipper utgå från NTns bakgrund, för då kommer man ju ingenstans över huvud taget – hur skulle man nämligen kunna veta att man ”måste” utgå från ”storlek-och-avstånd” eller att just DENNA relation är så extremt mycket ”djupare och meningsfullare” än alla andra samband? Vilket så klart i förlängningen leder till att man tröttnar på att höra på dem eftersom kommunikationen blir obegriplig för båda parter:

brain_network_foresight_nt_as2

Linear perspective vs. topographic system

2.3. Auditiv kompensation

Både siffror och ord vilar i grunden på auditiv kompensation, och därför kan det också yttra sig på lite olika sätt. Här hittar vi alltså allt det här med echolocation, personliga ”GPS-system” (listor för allt), ekotal, mina egna citat osv:

Auditory spatial system

Auditory spatial system

2.4. Motorisk kompensation

Andra sätt att skapa samband innefattar att man kompenserar med helt andra sinnen än det auditiva. Det kan vara det vestibulära eller det proprioceptiva – grovmotorik, hopp och skutt etc:

Sensorimotor orientation

Sensorimotor orientation

2.5. Taktil kompensation

Man kan använda taktil och haptisk information – öga-hand-koordination, finmotorik etc:

Tactile and haptic input

Tactile and haptic input

Just den taktila tolkningen av omvärlden är extremt viktig att få igång om det inte fungerar av sig självt – det gör underverk för både barnets trygghet och den framtida visuella utvecklingen.

”Det är hål i golvet!” skrek dottern t.ex. redan som treåring och försökte få mig att släta till strukturmattan av plast i köket. Eller ”Det är hål i hyllan!” när hon upptäckte små fläckar med avskavd färg på en gammal bokhylla. Detta var besvärligt nog – men när hon en dag skrek ”Det är hål i foten!” höll man ju på att få hjärtsnörp och kom rusande som en stormvind för att lägga om eventuella skärsår – men allt som fanns att se på foten var små runda avtryck efter den gröna dörrmattan.

Sängar, soffor, mattor och dukar var ett ständigt bekymmer, för dottern hatade skrynklor och började gärna skrika vid minsta skrynkla någonstans. Även sedan hon lärt sig ”släta till” tålde hon inte skrynklor, utan krävde att de genast skulle åtgärdas. Hon kunde t.ex. ligga på mage i sängen och läsa när hon plötsligt upptäckte skrynklorna som blev efter hennes egen tyngd.

Det var detta som till slut gav mig den första ledtråden till vad som nu har fått mig att helt omvärdera det jag från början hade fått lära mig om autism. Återigen kom jag att tänka på Prof. Ian Stewart (The Topologist’s Tea-Party, Flatterland, 2001):

Suddenly everything that had been happening was starting to make a weird kind of sense. The Doughmouse wasn’t as stupid or annoying as he seemed. “Hole” was just a rough-and-ready way to describe something infinitely more subtle: topology.

Sambandet med dotterns skrynkel-fobi slog mig genast. Behövde den treåriga dottern kanske en kurs i topologi? Jag försökte mig på att använda modellera. Jag tog helt enkelt med en stor platt kaka modellera överallt dit vi gick, och så fort hon blev orolig över några ytstrukturer eller skrynklor så tog vi ett avtryck med modelleran. Vi tittade på vilka olika mönster det blev och hur ljus och skugga ändras efter hur djupt avtrycket är. Dottern fick känna med fingrarna också, först på den verkliga ytan, sedan på avtrycket. Också hemma gjorde vi avtryck i modellera med allt möjligt, t.ex. bokstäver, kakformar, lypsyl, fingerborgar, knappar, gafflar, kulor m.m.

Dottern blev allt lugnare. Snart kunde man börja skrynkla till mattorna och dukarna hemma med flit. Man kunde byta tvålar och vända kuddar så mycket man ville, och skrynklor i sängen tog hon med största ro.

2.6. Storlekskonstans

Ett säkert kort för att få till åtminstone en UNGEFÄRLIG visuell storlekskonstans är förstås att rada upp saker och stapla dem på varandra, sortera och sortera igen – jobbar man bara på ordentligt kan man bli lika duktig som Temple Grandin och få till rörelserna också:

Visuospatial size constancy

Visuospatial size and shape constancy

2.7. Point of view

2.8. Korsrefererad topografisk kompensation

Alla dessa variabler måste sedan kombineras om man vill hitta fram till det ”rätta” visuospatiala perspektiv som bygger på positionerna i flocken – för om man inte gör det är det ingen som förstår vad man säger eller gör:

Topographic phases for 3D

Topographic representation of 3D pack space

Men lätt är det INTE.

När man kommer upp på min egen ”vuxna” nivå har man oftast ganska många samband färdiga, och i situationer man känner igen slipper man då tänka utan kan gå efter sambanden. Det är här det börjar hända, det där jag ofta nämnt förut om hur sambanden ”hoppar” emot en – det är alltså när man börjar känna igen saker på fler ställen än det ursprungliga där man först råkade ut för just den händelsen:

ASD topographic thinking, 1

ASD topographic thinking, 1

ASD topographic thinking, 2

ASD topographic thinking, 2

Men utan den storlekskonstans som det linjära perspektivet ger är det topografiska systemet ganska svårt och arbetsamt att använda om man måste göra det hela tiden. För den som bara har de topografiska variablerna att arbeta med tar det enormt mycket kraft och energi att hela tiden försöka korsreferera på det sättet:

exp_cognitive_maps_autism

Cross-referenced topographic system in action.

Förresten kommer man inte fram till flocken ändå, för – ja, uppriktigt sagt, när hörde NI sist någon som sade att man ska ”diskriminera” folk genom kön, ålder och flocktillhörighet…? Det fick åtminstone JAG aldrig lära mig när jag var barn. 😉

Men vore det inte lite enklare för alla parter om någon bara kunde tala OM vad det är som de vill att man ska ”se”? Om de delade med sig lite mer av sina EGNA ”bakgrunder”? Eller om barnen som inte ser kunde få lite synterapi istället för att de ska tvingas göra hela arbetet själva?

För det linjära perspektivet FNNS ju där ute någonstans – det är bara väldigt svårt att få syn på det själv om man missar alltför mycket av de där första kritiska veckornas synutveckling som spädbarn:

drowning

Topographic system with ”exploding” variables (or qualia) superimposed on a background of linear perspective.

Eller så får folk helt enkelt acceptera en som man ”är” – jag vet inte vilket alternativ som har störst potential bland flockmänniskor fast jag tror jag kan gissa…

2.9. Jämförelse med ”vanlig” blindhet och andra former av visuella perceptionsstörningar

För en helt ”vanlig” blind NT, där inga synintryck alls kan användas, blir det istället så att HÖRSELN och känseln helt tar över synens normala funktioner i visuella cortex. Ljuden fungerar då som en ersättning för den information som man annars skulle ha fått via synen, och det är ljuden som får stå för storlekskonstansen både när det gäller vanlig spatial navigering och när det gäller det sociala. Känseln kopplas helt enkelt till hörseln istället för synen, och man ”hör och känner” istället för ”ser och känner”.

I övrigt fungerar dock visuella cortex hos en blind NT precis som hos en vanlig icke-blind NT – vilket troligen är skälet till att de inte vill erkänna att vi SER annorlunda, inte bara TÄNKER annorlunda. Ni vet allt det här om att våra ”blindismer” bara avfärdas som ”autism” istället för de blindtekniker de i verkligheten är:

Men trots att beteendena hos blinda barn och hos barn med autism liknar varandra är de inte symtom på samma sak. Hos blinda kallas rörelserna för blindismer. Beteendet hindrar inte inlärning och kommunikation och i takt med att barnet utvecklas försvinner det eller minskar i omfattning. Hos barn med autism brukar beteendet inte förändras.

Varför ”hindrar” det inte inlärning och kommunikation hos blinda barn, då? Och varför ”förändras” inte beteendet hos oss?

Jag tror att det finns flera skäl. Dels är det naturligtvis för att den undervisning som blinda barn får bättre tar hänsyn till den funktionsnedsättning som de faktiskt HAR. Alla vet att de är blinda så ingen får för sig att tala om ”problembeteenden” när det gäller dem – tänk själva om de satte blinda barn där på IBTn och försökte ”jubla” fram ett ”socialt” beteende, det skulle minsann se ut det! Och dessutom gör nog en NTs begränsade föreställningsförmåga att de inte kan FATTA att man kan vara både blind och seende samtidigt – ”seende blind”, som det heter. Det är nog en variabel för mycket för dem…

Eftersom de inte heller blir konstant störda av ett visuellt system som inte fungerar som vanligt och inte kan haka upp sig på färger och sånt som min dotter gjorde i början, så har de blinda också enklare att få till storlekskonstansen eftersom de fokuserar allt på hörseln – vare sig de nu blir ekolokatorer eller ej. Och detta är i SIG gynnsamt för kommunikationen eftersom den alltid måste ske i det linjära perspektivet för att bli begriplig för andra – och eftersom det linjära perspektivet helt bygger på storlekskonstansen.

3. Språklig topografi

I den semantiska rymden associeras alltså ord i grupper efter bl.a. tid, plats, känsel, syn, person o.s.v. – men även efter hur de liknar varandra rent ljudmässigt. Detta är anledningen till att språket hör ihop med verktygsanvändning precis som en del forskare redan länge har trott. Det hör även ihop med auditiv identifiering av material på ljuden, vilket är anledningen till att det är just DÄR man bör börja i en auditiv språkträning. Och sambandet med verktygen blir då helt enkelt de ljud och effekter som uppkommer av att man KASTAR en sak på en annan. Eller knackar på dem, vilket är vad vi lärde dottern. Eller gör som fysikerna och slår sönder partiklar för att se efter vilka delar det blir – som fågeln som knäcker skal och nötter genom att kasta dem mot klipporna.

Att tala med en annan människa – att kommunicera ”socialt” – är också det en form av auditiv ekolokering, fast i ”ord”. Man säger en sak och väntar sig ett svar tillbaka – beroende på vilket svar det blir drar man en slutsats om vad det handlar om. Precis som att göra ett ljud och av ekot dra slutsatsen om vad det studsade emot. Vilket förresten även skulle förklara sånt där som skratt. (Mellanstadiet är förstås ekotal – man förstår redan det här med ekon men inte att man bör göra ett ANNAT ljud än det man hör).

Även språket påverkas om det linjära perspektivet saknas. Det kan då vara mycket svårt att lära sig känna igen och även att använda språket – trots att det faktiskt är det system som man TÄNKER med. Men det går att göra, och det på ett sådant sätt att man minimerar ansträngningen och maximerar förståelsen – vilket även som en bonus leder till ökat självförtroende och trygghet hos den berörda barnet.

Det är viktigt att lära sig tala, eller iaf kommunicera på något sätt. Och för att kunna kommunicera på riktigt med talat språk måste man först kunna processa LJUDEN. Som Jim Sinclair skriver i Bridging the Gaps:

Understanding speech requires knowing how to process sounds–which first requires recognizing sounds as things that can be processed, and recognizing processing as a way to extract order from chaos.

Så det man måste försöka göra vid ekotal är att hjälpa till att SEPARERA ljuden från orden – visa dem mönstret, hjälpa dem att processa ORDEN. Den som ekotalar kan redan processa ljuden – men inte orden.

Ord har dock en stor fördel framför andra sätt att kommunicera (Jack Cohen & Ian Stewart. The Collapse of Chaos: Discovering Simplicity in a Complex World):

But words act as data compressors, making it easy to think automatically about concepts without perpetually having to remember exactly how the concepts work.

Men för att ord ska duga som betydelsebärande etiketter, måste de få rätt innehåll. Orden måste betyda detsamma för en själv som för andra – annars går förståelsen om intet, och det från båda hållen.

Det topografiska systemet erbjuder alla möjliga varianter för att inte bara träna ”linjärt” språk utan också för att snabbt bygga upp förmågan att korsreferera – det gäller bara att haka på det system som barnet redan har hittat. Ofta handlar det om färg, känsel och ljud i början men det kan vara vilken av de topografiska variablerna som helst, det finns alltid åtminstone NÅGON man kan börja med:

things

Topographic system view of object dissected for constituent parts.

Topographic system view of object w/ variables.

Ja, man KAN bygga ”space” från ”detaljer” och associationer – eller tycker ni att ungarna ska behöva sitta där själva och GISSA vilket samband vi vill att de ska ”se”? Dressera dem som ”hundar” när världen exploderar i detaljer runt omkring dem…? Man kan inte bara sätta sig och vänta att barnen själva ska GISSA vad saker betyder. Man måste anstränga sig att först ta reda på vad de faktiskt HÖR när vi använder orden, och sedan anpassa sig själv efter det – inte tvärtom!!

För om man ska lära sig språk topografiskt, så får inte inlärningen ske i det linjära perspektivet. Då lär man sig varken den linjära strukturen ELLER de topografiska egenskaperna hos språket – kommunikationen blir meningslös. Vilket är exakt det som ofta händer när autistiska barn ”misslyckas” med att lära sig prata…

Istället måste man lära ut hur man bygger UPP ett topografiskt samband – hur man sätter samman ljud och bilder och andra sinnesintryck till ord, företeelser, betydelser, begrepp:

Auditory and visual word concept formation

Auditory and visual word concept formation

Så hur gör man rent praktiskt, då? Hur hjälper man till att visa dem det där språkliga mönstret? Donna Williams säger så här (Learning Styles):

When in interaction with a musical mind, join them through tunes, rhythms, songs, patterns and when the person is then more receptive to you and language because of this, progressively meaning, or whatever can be made of it, will take care of itself.

Men jag håller bara delvis med om detta. I början måste man göra så, helt klart – det måste vara mycket musik, rim och ramsor, ljudböcker, sånger m.m. Mycket siffror och bokstäver, försöka få dem att koppla det här visuella mönstret till LJUDEN. Och en del hittar säkert mönstret själva på det sättet.

Men om ekotalet inte upphör räcker det inte att bara låta dem sitta där och gissa själva, tycker jag. Man kan gott se till att GÖRA ett mönster: att själv prata i ett visst mönster för att tydliggöra var den viktiga informationen ligger. Precis hur man gör måste förstås anpassas individuellt, men man måste alltid visa MÖNSTRET. I ljud eller i ord – och det på ett sätt som inte bara ersätter utan också lär UT den visuella komponent som saknas: kopplingen till det linjära perspektivet och den ”kroppsliga” känslan för ”storlek”.

Nedan ett enkelt exempel på detta från dotterns synterapi, nämligen den där biten när vi tränade ljud och känsel och passade på att lära ut rätt ord för rätt samband medan vi ändå höll på. Jag utgick alltså ifrån ett eller annat föremål som dottern hade hakat upp sig på, dissekerade det i dess beståndsdelar och lärde ut de begrepp som hörde ihop med varje bit.

Och här ser ni alltså den biten som handlade om att skapa samband mellan ljud- och känselintryck för att i sin tur underlätta inlärningen av ord och begrepp:

Topographic language training using "exploding" variables from object. Tactile and auditory cues used to create generalised concept and spatial formation.

Topographic language training using ”exploding” variables from object. In this case, tactile and auditory cues are used to create generalized concepts on ”higher” levels, at the same time conveying spatial information. (The process is shown very simplified in this image.)

I vårt fall började vi med ljuden eftersom dottern hade så svårt med synen att den knappt gick att använda i början. Hon satt redan stenhårt fast i ”färgtänkandet” när jag väl fattade vad som pågick, så jag strök färgerna totalt och fokuserade istället på ekotalet – det var i högsta grad kommunikativt och hon kunde redan en massa användbara ord och fraser, inte minst ”Vad betyder det?”

Eftersom det kanske kan vara svårt att följa med i animeringen ovan (men det är så som jag själv gör sånt där, det går i ungefär den hastigheten i mitt huvud), så har jag gjort en del stillbilder också – valet av ”kategori” och ”underkategorier” ger sig nästan av sig självt som ni ser, bara man som sagt börjar ”dra” i någon ände:

topo_audio1

Kategori: Ljud.

topo_audio2

Kategori: Ljud. Underkategorier: röstljud, djurläten, maskinljud, luftljud, vattenljud. Relaterade kategorier: material, verktyg

topo_audio3

Kategori: Ljud. Underkategorier andra nivån: röst: ord-musik, djur: hund-katt-fågel-häst-ko, vatten: regn-is-snö, material: porslin-glas-sten-sand-metall-trä-tyg-kropp. Samband på denna nivå med ny huvudkategori: Känsel.

topo_audio4

Färdigt samband mellan huvudkategorierna LJUD och KÄNSEL kopplas här till de nya begreppen FÖREMÅL och ORD som sedan används för att bygga språket vidare till andra kategorier och nivåer.

Det är så det går till att skapa samband i det topografiska systemet.

Men det spelar ingen som helst roll VAD man börjar med för sinnesintryck eller begrepp – det är språkets TOPOGRAFISKA egenskaper som är viktiga att lära ut, och för de som inte själva kan ”dela upp” ordens betydelser i logiska centrum finns ju numera den där ”språkkartan” att tillgå (Natural speech reveals the semantic maps that tile human cerebral cortex). Om man alltså behöver hjälp med att dela upp det hela åt sitt eget barn.

Jag ska snart skriva mer om hur man korsrefererar, se tills vidare de här gamla inläggen:

För man måste lära sig korsreferera. Det är enda sättet med det topografiska systemet, för annars fastnar man bland alla detaljerna – men man lär sig inte det i det linjära perspektivet.

4. Social topografi

Vad händer då med den s.k. ”empatin” om flocken inte utvecklas enligt den tänkta mallen i visuella cortex? Om man alltså är förhindrad att göra NTns visuella koppling med avseende på ”storlek och avstånd” – om man inte har TILLGÅNG till ”social space” eftersom man har missat de där ”rollerna”, de där ”positionerna”?

Låt mig exemplifiera med mig själv. Nedan ser ni en schematisk skiss över den visuella och sociala skillnaden mellan en NT och mig:

visual_topography

Socio-visual attention and visual filtration (NT vs. myself). The ”real” filters are tuned to detect motion and edges.

Deras modell ser VÄLDIGT enkel ut jämfört med min, eller hur? 🙂 Det är nog inte så jobbigt att vara ”social” när man gör det SÅ enkelt för sig att man knappt ser folk, eller vad tror ni? Slipper tänka varken ”jag” eller ”du” som jag har fått göra, utan kan nöja sig med att tänka ”utbytbara flockmedlemmar”.

Den visuella skillnaden mellan mig själv och en NT har alltså främst handlat om att de ser en flock först och en individ sen, medan jag ser enbart en individ. Jämt. Jag hade ingen aning om att det FANNS en sån där ”flock” innan. Ja – ni har väl också hört det där om att vi ”inte ser skogen för bara träd”? Nåväl. Det gäller alltså även det sociala:

Jag har inte kunnat se flocken för alla personerna.

Där de ser varandra som delar av gruppen, ser jag varje person som individ. För dem är flocken hela universum – för mig är varje person som ett universum i sig själv. Och där DE hela tiden vet ända in i märgen att de har en ”plats” – i ”flocken” – där måste jag istället för varje liten vardaglig interaktion navigera i varje enskild individs alldeles unika och personliga universum.

Men det går inte att ”navigera” med det topografiska systemet i början. Först måste man ha lite fakta att fylla systemen med – någonting vad som helst att BYGGA några samband av.

Vad ”det sociala” beträffar gäller det först att lära sig känna igen människor från gång till gång. En och samma person kan nämligen se helt olika ut i olika frisyrer, olika kläder, olika ljusförhållanden, på olika avstånd, i olika ställningar, olika humör. En och samma person kan också befinna sig på helt olika platser, tala med helt olika röster – hög, låg, vänlig, irriterad, arg – lukta olika, kännas olika, ja, t.o.m. ha olika namn för olika tillfällen – ibland heter de ”du”, ibland ”mamma”, ibland något helt annat.

First order topographic social variables (basic visual features)

First order topographic social variables (basic visual features including color, hair quality, facial bone structure, auditory cues like type and tone of voice and movement cues).

Precis ALLTING kan vara olika – men ändå förväntas man se att det hela tiden handlar om SAMMA människa. Klarar man inte av det kan det hända att man tar till andra knep – man kanske försöker klassificera folk efter färger, efter bilmärke eller efter adressen. Som dottern gjorde förr: gick efter färgen på kläderna, kort och gott. Eller jag själv: gick efter hårfärgen och ögonfärgen och rösten.

T.o.m. när man lärt sig känna igen samma människor i alla olika situationer är det inte färdigt. Då är det bara dags för nästa steg: personligheten. Alla kategorier börjar med ett FÖRSTA samband, och personligheten är inget undantag. För att över huvud taget kunna klara sig ”socialt” finns det nämligen EN ”mall” som det är absolut nödvändigt att skaffa sig: ”rovdjurens” mall. Det viktiga är INTE människors ”känslor” – trots att det är detta som de hela tiden påpekar för en – utan att kunna skilja de ofarliga från de farliga.

Och numera – efter långvarig övning i att läsa kroppsspråk och koppla ihop detta med ”beteendet” – har jag faktiskt blivit så pass avancerad att jag kan göra det vid första ögonkastet, precis som en NT kan. Visserligen ställde färgseendet till det för mig också i början. Som liten trodde jag att alla blonda flickor med ett visst ”tunt” utseende var mobbare, eftersom jag redan på dagis råkade ut för en otäck liten elak flicka, vars utseende därefter för mig oupplösligt förknippades med värsta sortens elakhet. Och det var inte förrän på högstadiet som det till slut gick upp för mig att man inte ALLS skulle gå efter det utan istället efter ”sättet” – men jag fattade ju till slut iaf. Man skulle faktiskt kunna säga att det är tur i oturen att NT-världen är så full med mobbare…

brain_network_facts7Men att skilja de farliga från de ofarliga är EN sak. En helt annan är att känna igen sådana som skulle kunna bli ens vänner – sådana som är snälla och som man har något gemensamt med. Man kan inte identifiera dem enbart utifrån ansiktsuttrycket – även vänner kan bli arga o.s.v. Man kan inte heller gå efter vad de säger – folk säger hela tiden så mycket som de inte menar.

Så vad KAN man egentligen gå efter…? Egentligen bara sin egen erfarenhet. Och när jag väl lyckades ta mig förbi det där med färgerna hände följande.

Second order topographic social variables (personality & motor features)

Second order topographic social variables (personality & motor features).

Varje gång jag träffar någon lägger både mitt minne och min slutledningsförmåga in högsta växeln. Jag försöker räkna ut vad du är för sorts personlighet och vad du gillar och inte gillar. Alla dina utseenden, alla dina ansiktsuttryck och alla dina handlingar lägger jag på minnet – och sedan försöker jag se den ”gemensamma nämnaren”:

Cross-referenced topographic social system in action.

Cross-referenced topographic social system in action.

Vem du verkligen ÄR. Så att jag ska kunna ”anpassa mitt beteende” efter dig och din person. Har jag tur – och du inte tröttnar på mig innan jag är färdig – så får jag med tiden klart för mig hurdan du ”är”. Hur varmhjärtad du är, hur modig, hur tålmodig, hur nyfiken, hur intelligent o.s.v. Och eftersom jag aldrig glömmer någonting känner jag dig också vid det laget bättre än din egen mamma – fast bara som individ. Hur du är som ”flockmedlem” har jag dock fortfarande ingen aning om…

Och faktum är att ett flockfilter i visuella cortex inte är nödvändigt när det gäller att ”känna av” grundläggande känslor nödvändiga för överlevnaden:

To tease apart the mechanism underlying emotional contagion, Tamietto and his colleagues took advantage of what is known in neuroscience as ”blindsight”. Starting a few decades ago, researchers found that patients who have damage to the part of the brain called the visual cortex, which processes visual information, retain a sort of sixth sense of sight. Although they are not aware of information in their visual fields, that input, whether it is a color, shape or facial expression, is still entering their eyes and being sent to and processed by other regions of their brains. One area known to receive visual information independently of the visual cortex is the amygdala, the brain’s emotional control center.

Vilket betyder att även människor som INTE har påvisbara skador i visuella cortex, men som inte ser flocken eller ”förstår” det här med känslor på NT-viset, hela tiden FÅR den känslomässiga informationen från alla de tittar på, bara betydligt starkare än hos en NT. Ett rätt bra skäl till att inte titta så mycket på folk, eller hur? Särskilt om man blir så starkt smittad av andra människors känslor att man kanske inte ens vet om att det är andras känslor man känner och inte sina egna. Autister påverkas t.ex. betydligt mer än NTs av s.k. affektsmitta:

Individuals with ASD have therefore been hypothesized to have a hypersensitive aspect of the emotional reactions to suffering in others, possibly leading to emotional distress, in the absence of normal cognitive empathy. Support for this theory has recently been provided by a study where individuals with ASD were shown to exhibit heightened empathic arousal when perceiving others’ distress.