Etiketter

, , , , ,

Väldigt mycket av den neurovetenskapliga forskningen – och i synnerhet den som handlar om autism – är extremt fokuserad på den s.k. ”sociala hjärnan”. Denna sägs vara ”unik för människan” och framställs gärna som roten till allt gott, fint och bra här i världen. Allting som är ”dåligt” är ”osocialt” – allting som är ”bra” är ”socialt”. Ja, ni vet ju hur de håller på. Men är det sant?

Jo, jag skrev ju innan att jag skulle diskutera vidare om det här med ”språket” och hur det förhåller sig till topografin. Och det verkar ju uppenbart att det som – möjligen – gör människans hjärna ”unik” här på jorden är att vi har TVÅ system för ”spacetime” medan de flesta andra djurarter endast tycks ha ETT sådant system. Och om vi nu ska ”dela upp” det här med flocken och topografin och ”sätta ihop” det till en ”helhet”…

Dels har vi flocken och det linjära perspektivet, som gör världen till en PLATS genom att låta synintrycken processas i tre dimensioner enbart genom att de flyttar blicken mellan två rörliga ”modeller”:

NT social gazing behaviour

Dels har vi det (hos människan) auditivt baserade språket – musiken – som när det används för att processa synintrycken gör det på samma sätt som den processar allting annat, nämligen som en kontinuerlig rörelse – ett ”jag” – på väg genom ett system av rörliga delar som både kan dela upp sig i mindre delar och slå ihop sig till större samband:

exp_brain_network_topo_crowd

Om vi nu jämför med andra ”sociala arter”, i synnerhet våra närmaste släktingar, så lever de flesta i små grupper enligt fast rangordning. De bryr sig om känslor och lek och storlek, och de verkar i hög utsträckning betrakta flocken som en ”plats”. Det gäller att få stanna i flocken – för utanför flocken är man död. Och det gäller att ha så pass hög position så att man får äta bra och får chans att reproducera sig. Framför allt gäller det att lära sig ”språket”, allt det här med ”positionerna”:

NT social position signals: arrogance and shame

Jämför vi däremot med de arter som i likhet med oss har samma auditiva ”grund” för språket (alltså musik) så hamnar vi snarare hos olika fågelarter – här handlar det om en värld och en varelse i ständig rörelse, där olika sinnesintryck ”hoppar” emot en i en aldrig sinande ström och där det gäller att navigera med kortast möjliga varning och med största möjliga framförhållning. Den som inte kan följa detaljerna mot målet framför sig är död – vem bryr sig om vad som finns åt sidan eller har tid att sitta och låtsas i solskenet…? Kunskap, kunskap, kunskap – en rörelse här, en skugga där, ett glittrande vatten där – ”känna” det som finns där borta – och sedan en störtande flykt mot eller bort ifrån sambandet…

Båda systemen är väldigt smarta och det är inte alls underligt att de har ”valts ut” av många olika arter. Det är väl så att man helt enkelt MÅSTE ha ett bra system för spacetime om man ska ”bo” i den, eller hur?

Men det är nog inte ”meningen” att man ska ha två operativsystem för spacetime – och det är kanhända bara människan som har det…? Det är nog därför vi är ”unika”, tänker jag nu. För vad är det som händer när man sätter ihop två delar och får en helhet? Jo, man får något NYTT. Något ”unikt”. Det nya är inte bara STÖRRE än delarna. Det är också något mer eller ANNAT än sina delar – och i det här fallet handlar det ju inte bara om sammanförandet av två olika ”tolkningar” av spacetime – det har man ju redan flera stycken i form av de olika sinnena – utan om att – jo, i det topografiska systemet kan man ju se SAMBAND, vilket gäller både utom och inom systemet självt – och här ”får” man två olika tolkningssätt helt gratis, så att säga – precis som en Rosetta-sten för spacetime. Inte kan det topografiska systemet förbise en sån sak! Enter mathematics and physics. 😉

Men hos människan är meningen den att man ska BÖRJA med det linjära. Man ska använda synen ”linjärt” och tolka sina föräldrar, hitta sin ”plats” o.s.v. – och först EFTER det ska språkdelen kicka in och snabbt och fort bli formad efter det linjära. Så det enda NT-ungen behöver göra topografiskt är att få ihop tonmelodin – resten gör det linjära perspektivet ÅT dem. Och vad man DÅ får…

Jo, det man då får är ett sätt att navigera en ”rymd” INOM en annan ”rymd” – man får ett ”rum i rummet” – en topografisk ”värld” som ligger INUTI den linjära. Man får en ”metarepresentation” utöver den vanliga representationen – man får den sociala ”låtsasvärlden” där människan ”navigerar” som ett ”jag” i flockens spacetime-kontinuum. Man får ”den sociala hjärnan”!! 🙂

Därför är NT-språket också ”socialt” för dem – för flocken är språket bara en beskrivning av ”social space” precis som matematiken är en beskrivning av spacetime. De använder inte det där systemet för synintrycken alls utan bara för ”språket” – vilket alltså betyder att deras s.k. ”språkcentrum” snarare är ett ”platscentrum” – för det är DÄR flocken verkligen BOR nu för tiden. Och det gör NT-språket till ingenting mer än en beskrivning av FLOCKEN. Men även bortsett från språket ägnar NTn nästan hela det topografiska systemet åt flocken och vardagssysslorna. Det är därför de är så bra på det – bättre och ”mer komplexa” än apor. Men också de behöver ”träna” sig på det topografiska – därför går de i skolan för att lära sig tänka på det viset – lär sig kanske spela piano eller lägga pussel eller måla eller bygga hus.

Och det är väl därför tar det sådan enorm tid för människoungar att bli vuxna. Två system för spacetime – när man egentligen bara skulle ha behövt ETT…

Men nu har vi två. Eller NTn har två, menar jag. Hur flocksystemet används det vet vi ju. Det topografiska systemet – ja, om man nu inte vill ha det enbart för att navigera i det ”sociala” så kan det kan användas t.ex. så här. Valet av musikstycke är inte en slump – jag tycker att man hör det så tydligt just i den här – det där ”hoppandet” från steg till steg, från detalj till detalj, från ton till ton – självklarheten, VÄGEN genom ”music space”:

Annonser