Allting har ett slut (utom cirkeln)

Taggar

, , , , ,

Den sedvanliga vinterdepressionen tycks ha börjat tidigt i år. Jag är helt slut och bara att stiga upp och få iväg dottern känns som att klättra uppför ett berg. Det beror så klart delvis på skolstressen, men det förändrar inte faktum. Häromdagen fick jag ett sånt där anfall av klarsyn igen: jag mår inte bra och jag borde verkligen ta itu med det på riktigt istället för att fortsätta fly. Jag är en  – en emotionell hönshjärna utan nån som helst styrsel – ingen struktur, ingen plan, ingenting utom en massa meningslösa citat och minnen och mönster och en överaktiv amygdala. Som ett stort barn som tror att hen är filosof…

Allt det negativa drar i mig – jag ser alla mina dåliga drag. Bortskämd. Självisk. Dum. ”Kan du inte DET heller?!” Vem skulle vilja vara med mig eller lyssna på någonting som jag säger? Jag som inte ens begriper vad jag läser – nu när jag kan se flocken begriper jag att Tschai är en sexistisk bokserie, tänk att jag inte fattat det förut. Jag har ett par feministiska sf-böcker nånstans, Joanna Russ, Mary Sheldon LeGuin förstås. Nästa gång jag har tid att läsa ska jag ta nån av dem istället.

Samtidigt säger logiken mig att jag överdriver, jag har väl några försonande drag jag med fast jag inte kan komma på några just nu. Åtminstone har jag kämpat länge med det ensam – och om man har rätt till hjälp, varför skulle jag själv ta på mig ”rätten” att avgöra om just jag har ”rätt” till det? Jag har haft ångest så länge – väldigt länge utan att ens veta vad det var. Ångestattackerna, menar jag – jag var bara ett litet barn som inte visste vad det var, det var otäckt och jag försökte fråga om det men lyckades inte förklara mig så att någon förstod – de sade att det jag beskrev heter ”varmt”. Inte förrän långt upp i vuxen ålder förstod jag vad det VERKLIGEN var.

Därför har jag bestämt mig för att äntligen börja i terapi. Inte för att jag vet vad det kan ge, för om man jämför med dotterns s.k. ”insatser” så lär väl det man kan erbjudas som vuxen inte vara av så värst hög kvalitet – om de satsar på några alls i det här landet så är det på barnen. Den allmänna inställningen är nog den som jag hörde uttryckas av en man i Lions gula overall en gång på en insamling för barn med funktionshinder:

”De är ju barn i alla fall!”

Förresten undrar jag om ens världens bästa terapeut skulle kunna säga någonting som förändrar saker och ting – det sitter ju INNE i mig, vad det än är… Men kanske ska det iaf kunna kännas lite bra att få prata med någon.

Sen var det förstås inte bara att börja, de har väntetid, så låt oss hoppas att jag inte ska hinna ändra mig innan det blir dags. Velig och känslostyrd som jag ju är. Samt att dotterns skolgång inte brakar ihop på allvar, för då blir det ju likadant igen att jag inte kan göra nånting. Förra gången jag erbjöds ”samtal” kunde jag bara vara med en gång av sex och det ledde givetvis ingenstans. De senaste åren har jag ju iaf haft ”ledigt” på förmiddagarna, alltså att jag har kunnat åka iväg ensam och gå på möten och så. Vem kan ta hand om dottern om jag inte är hemma? Bara min egen mamma, men hon är inte så frisk längre och man kan inte räkna med det riktigt.

Igår kväll medan vi såg på TV sade dottern plötsligt:

”Allting har ett slut. Men tänk om det inte finns något slut?”

Det kom så oväntat att min citathjärna först blev alldeles blank – sedan började den snurra runt efter det citat som den trodde sig känna igen, men innan den hann fram reste hon sig upp och drog med handen runt i luften:

”En cirkel har inget slut! Den bara fortsätter, runt och runt – i evighet! Alla linjer måste sluta, men inte cirkeln! För cirkeln är ingen linje utan en FORM…”

Jag instämde och sade att det är så det är – att det går runt och runt och alltid kommer tillbaka – men samtidigt visste jag att jag återigen ljög för henne utan att det var meningen, för vad ÄR det egentligen för något som ”kommer tillbaka”? Och om jag har rätt om det linjära, att det bara är en konstruktion i aphjärnan – vad säger det om cirkeln och sfären? Den perfekta formen, idealet, den form som både fyller och innehåller ett helt 3D-universum… Och tiden – vi kan inte gå ur den, men vi kan inte heller ta oss ut ur det linjära, ur den där sfären – det är som en tunnel där samma mönster upprepas gång på gång, om och om igen… Tiden sitter inspärrad i det linjära, men samtidigt är det linjära inspärrat i tiden, för utan tiden kan det inte bli något ”linjärt” heller…

exp_linear_topographics

Har jag berättat om mardrömmen? Den där som kommer tillbaka? Så här var det, jag var sju år:

Jag blir sjuk i mässlingen – jag har hög feber och yrar, jag drömmer en mardröm, en hemsk feberdröm som även senare ska återkomma och plåga mig – år efter år. Ensam i min mardröm kämpar jag mig fram, millimeter för millimeter. En stor tyngd trycker ner mitt huvud, jag kämpar för att lyfta det, och då ser jag det: Jag bär hela jordklotet på mitt huvud! Jag vet att om jag tappar det är vi alla förlorade. Inte släppa taget. Inte ge upp. Aldrig ge upp. Den tunga, tunga vägen utan något mål i sikte. Som att släpa sig framåt i kvicksand. Ensam.

Och det finns ingen väg ut – bara en väg framåt. Så man kan inte sluta gå…

Jag drömde den om igen i natt. Om och om igen – framåt, aldrig bakåt och ändå alltid samma…

”Tiden går framåt!” säger dottern. ”Inte bakåt, det är  – man skulle kunna göra det men det är förbjudet! Förbjudet är sånt som inte är rätt! Inte med ‘L’ utan med ‘R’! Det kan vara lätt men inte rätt!”

‘Förbjudet.’ Hur kommer det sig att HON redan förstår det? Och vad betyder det egentligen? Hörde ni förresten att de tror sig snart kunna bevisa att det FINNS ”tidskristaller”?

Om hel och halv

Taggar

, , , ,

Glädje är den flyktigaste av alla känslor. Det räckte naturligtvis inte med att vi hade möte igår. I morse fungerade det iaf inte, och när jag lämnade dottern var hon ledsen och grät. Det var varken hennes eller mitt eller resursens fel – det tycks inte ha varit någons fel alls, som vanligt när det gäller flocken – men ändå blev det fel. Tur att hon iaf har en bra och snäll resurs, det är hennes förtjänst att det alls har fungerat den här terminen.

Men nu i eftermiddags löste vi iaf ännu ett litet matteproblem, nämligen det där med att räkna ”varv”. Jag har grubblat i flera dagar på hur man egentligen GÖR när man tänker ”varv”, och idag kom jag plötsligt på hur man skulle visa henne. All den här stressen har åtminstone lite positivt med sig, jag tänker alltid bäst när jag mår som sämst. 2D-skikt! Man ska aldrig glömma ”the power of two” när det gäller det topografiska systemet…

Vi tog våra memorykort och jag lade upp dem såhär och sade att här var det cirklarna som var ”ett-mängderna”. En ett-mängd kan vara vad som helst, det kan vara en legobit, ett äpple, en flicka eller en cirkel. För att förbereda lite inför framtiden kallade jag den för ”enhetscirkeln” – trigonometri tyckte jag själv om, så om vi bara tar oss dit kommer det att bli lättare för oss båda.

img_2299

Jag sade att nu var enhetscirkeln klockan och visade hel timme. Sedan frågade jag henne vad klockan blev när man lade till eller tog bort de här ”timmarna”. Hon har ju kunnat klockan länge, men utöver det vi uttryckligen har tränat så har hon uppenbarligen bara kunnat den ur ett ”ljudperspektiv”. Kort sagt, hon har inte kunnat RÄKNA med klockan, sånt som ”vad är klockan om en och en halv timme?” eller ”vad var den för tio minuter sen?” o.s.v.

Först skrattade hon bara sådär som hon gör när hon inte förstår och bara slutar lyssna, liksom – men sen märkte hon ju hur enkla TAL det var, och började räkna själv. 1+1=2. 5+6=11. Och så. Jätteenkelt, verkligen.🙂

Hon tittade så nöjt på mig sedan, så när jag lade dit halvtimmen orkade hon titta tillräckligt länge för att verkligen hinna SE varför klockan blir ”halv tre” här och inte ”halv två”.🙂

img_2300

Sen var det enkelt med resten – allt det där ”svåra” med att ta bort och lägga till kvartar och vilken timme det egentligen är som kommer jämfört med den som går och på vilken ”sida” det heter ”över” och på vilken sida det heter ”i”. Jag behövde inte ens visa hur det blir om man ska ”ta bort”, hon förstod det av sig själv.

img_2301

Dottern började skratta igen, men nu var det en helt annan sorts skratt.

”En halv plus två kvartar är en hel”, sade hon. Sedan förklarade hon för mig vad det var som hade varit svårt: begreppet ”halv”. Hon visade mig med memorykorten.🙂

Kan ni gissa vad det var? Jo – en ”halv” är ju en av ett PAR!! En ”halv” är alltså ”en” och ”ett par” är ”två” – och då kan det ju absolut inte vara EN som är ”hel”…

Häromdagen såg jag förresten att det hade kommit ännu en ny studie om ”matematiksystemet”. Den är extra intressant eftersom de har undersökt kopplingen till synen genom att jämföra blinda med seende – och till allas sedvanliga överraskning sägs den visa att ”numerical reasoning” inte beror av synen utan är ett helt eget system (jag har inte hunnit läsa själva forskningen än så det här är bara ur den populära beskrivningen):

The researchers found no differences in brain activity between the two groups in the part of the brain that prior research has found is most involved in doing math—the intraparietal sulcus, which of course, came as a surprise. This finding suggests that math and numerical learning is independent of visual experience, which runs counter to prior findings.

Men hör och häpna – de personer som var blinda aktiverade minsann ytterligare en del av hjärnan. Och den delen var ingen mindre än visual cortex:

There was also another surprise—the researchers found that the part of the brain normally associated with processing vision information—the visual cortex—became active in the people that had been blind since birth when they worked out math problems in their heads. The researchers have no explanation for the phenomenon, but suggest it might be due to the brain simply exploiting structures that are not being used otherwise.

Men jag tror nog att jag har förklaringen till det. Det är bara de blinda som tvunget MÅSTE visualisera för att kunna räkna i tre dimensioner. Precis som dottern.

För de andra räcker det med flocken – de HAR redan de tre dimensionerna och behöver inte visualisera för att räkna med dem.

Uppföljning om skolan

Taggar

, , , , ,

Idag hade vi uppföljningsmöte på dotterns skola och det kändes riktigt bra. Den nya specialpedagogen har satt sig in i ärendet ordentligt nu tycks det, och hon verkar förstå väsentligheterna. Särskilt det här med att ”dela upp” saker så att dottern får träna på en sak i taget och inte får för mycket samtidigt – det är ju nästan alltid det viktiga, att man kan minska på informationen så att hon kan ta den till sig – sen kan man förstås inte alltid begära att det ska bli ”rätt” sak hela tiden (ni minns kanske det där om när man inte tränar det man tror). Läraren verkade också nöjd och kommenterade särskilt vilken fart det har blivit på dottern när det gäller att ”jobba på”. Matematiken i synnerhet då, förstås.

Förra veckan var vi också på återbesök hos optometristen. Hen bekräftade utan vidare att alla de senaste framstegen med finmotoriken beror på glasögonen, och konvergensen hade redan förbättrats med drygt hälften! Hälften!!🙂 Sådärja, nu ska man försöka glädja sig över det och inte gräma sig i onödan över alla förlorade år som jag har VETAT att hon inte kunde se – tänk om hon hade fått glasögon redan då när vi höll på med ”den delade uppmärksamheten”…

Men som sagt. Varför sitta och gräma sig över det när det nu äntligen har ordnat sig! Pust. Det här har varit en hemsk månad, men nu får vi se framåt. Jag borde ta itu med trädgården och en del reparationer på huset, jag har inte fått ett dugg gjort på hela månaden för den här skolstressens skull. Inte ens björnbären har jag orkat plocka av.

Det var förresten inte bara jag och dottern som blev uppstressade av det här, jag lyckades t.o.m. hetsa upp mitt ex tillräckligt för att han skulle hjälpa till. Det går bättre med honom nu sen jag kan se flocken, det har jag kanske sagt – jag förstår att han är rätt snäll ändå fast vi bara absolut inte passar ihop. Han erbjöd sig att följa med på mötena om jag tycker att det behövs – som han själv sade till mig, ”Jag vet att du kan så mkt men du låter dem köra över dig” – fast jag undrar om det hjälper så värst mkt att han sätter sig och stirrar på dem. Men det var ju snällt ändå att han erbjöd sig. Sen tog han sig också en lång funderare på sina egna mattekunskaper och delade med sig av lite intressant information. Och kontentan av det hela var att HAN kan se ”positionen”, men däremot inte ”dela upp” mängderna, om han ska bakåt från tiotalet får han räkna baklänges istället precis som dottern. Och det var ju bra att få reda på även om jag tror att jag har knäckt det redan.

Apropå mitt ex, förresten. I somras när min NT-vän var på besök frågade han mig vid ett tillfälle om jag hade haft något som han kallade för ”film-sex”. Väldigt konstigt ord, eller hur, men jag fick intrycket att det var som sex-scener i stora romantiska spelfilmer, inte porrfilm eller så utan mer som att ”först är man jättekära och sen har man sex på det”. Jag blev väldigt häpen över frågan och sade bara ”nej”, och tänk, då sade han att ”Du vet åtminstone om det!” Ungefär som om alla människor gick omkring och innerst inne tyckte att ”meningen med livet” är att ha ”film-sex”. Jag hade aldrig ens hört talas om det förut, än mindre funderat på det – jag tänkte att det kanske mest var nånting för NT-män så jag frågade min NT-väninna om det också. Och tänk, då sade hon att jodå, visst var det så man tänkte, kanske ännu mer kvinnor påstod hon – men ”meningen med livet”, det var inte själva ”film-sexet” utan ”de barn som kommer av det”.

Så nu fick vi det bekräftat än en gång: ”meningen med livet” i flocken är ”mamma-pappa-barn”.😉

En kul sak: Eftersom jag verkligen behöver lite rekreation håller jag just på med att läsa om Tschai-böckerna och insåg att wankherna ju tänker precis som dottern! I ”klanger” av en komplexitet som knappt ens går att föreställa sig…

Ljudminnen

Taggar

, , , , ,

Det verkar som om det kanske kommer att ordna sig med skolan trots allt. De är nästan misstänkt vänliga allihop, och gläder sig med mig och dottern över hennes plötsliga framsteg i matematisk förståelse. Jag kanske förhastade mig lite i min bedömning – nej, misstagen handlade nog mer om brister i ”överlämningen” än något annat. Och så dålig kunskap om visuell perception som vanligt, bara. Hoppas jag. Dottern är iaf nöjd nu och det är det viktigaste. Själv känner jag mig som en urvriden trasa, det här var det närmsta jag kommit ångestnivån sen jag lärde mig se flocken. Men nu är det förhoppningsvis över och man kan återgå till det normala.

Vi stötte på ett annat litet matteproblem häromdagen som jag kan nämna också. Dottern ville inte räkna så fort det handlade om ”varv”. Cirklar är inte ”längd” utan cirklar sade hon. Och de hade ingen ”linje” heller tyckte hon, för ”linjer” är tunna rektanglar och inte cirklar… Jag tog fram två hårsnoddar och så klippte jag upp den ena. Dottern fick själv dra ut den till en linje och lägga ihop den till en cirkel igen. Jag passade på att lära henne omkrets och diameter också när vi ändå höll på. I skolan gör de allting så bakvänt, det passar inte henne att alltid börja med ”sociala” matteexempel om pengar och löparträningar innan hon får regeln. Förresten har hon kunnat pi med tre decimaler redan i flera år, hon var helnöjd att äntligen få använda den.

Men det jag egentligen vill berätta är det här. Jag har haft rätt om ljuden – hon TÄNKER verkligen i ljud. Nu har hon bekräftat det själv för första gången.

Igår började hon prata om ”minnen”. Hon sade det vanliga om att det var tankesaker, sådant som hade hänt ”förr”, och sen tog hon ett exempel. Det var saker jag hade sagt, och som hon hade sagt, och då visste jag såklart vilket tillfälle hon tänkte på. Men sen tänkte jag att varför inte kontrollera det hela nu när hon kan svara, det här om ljuden som jag länge har trott att hon ”tänker i”. Så jag berättade att ”minnen”, de kan vara olika, man kan se bilder, höra ljud, känna lukter osv. Och sen frågade jag henne vilken sort HON har i sina minnen.

”Ljud”, sade hon fullständigt självklart. Hon verkade knappt ens undra varför jag frågade, det var tydligt att det var det enda tänkbara för henne. Så hon minns ljud, men inte bilder. Hon minns det som har SAGTS. Det som har LÅTIT. Bilder – det har hon börjat förstå först NU…

Skolbekymmer

Taggar

, , ,

Jag vet inte om det kommer att hända så mycket mer på den här bloggen framöver. Det visuospatiala flock-projektet är ju färdigt nu och det är egentligen dags att skriva boken – men dessutom har det börjat krångla med dotterns skola. Den har ju verkat fungera hittills, men till den här terminen byttes både resurs och rektor, och resultatet är – inte bra. Den nya resursen är snäll men är inte van vid de här visuospatiala svårigheterna, och vad resten av dem beträffar tycks de inte ha den blekaste aning om nånting som gäller dottern. Dessutom har jag fått reda på att skolan under de här två åren som hittills gått inte har gett dottern något extra pedagogiskt stöd alls – resursen har varit en fysisk assistent, ingenting annat, och det trots att vi hade blivit LOVADE särskilt stöd just med den visuospatiala träningen. Att dottern trots det har hängt hyfsat med i skolan har tydligen bara berott på mig och allt vi har jobbat med hemma, både under förskoletiden och senare. Innan jag kunde se flocken trodde jag att de ville hjälpa henne – nu förstår jag att de inte alls tycker om henne och bara ser henne som ett ”problem” och skolan som ”förvaring” medan de själva vill ägna sig åt de barn som redan ”har” allt sedan de var spädbarn – fungerande syn, fungerande motorik… Ja, och så vill de ha ut sin lön i slutet av varje månad, förstås! Den ”empatiska” flocken i sin prydno…

Men strunt samma. Den svenska skolan är ju redan ökänd som en av de sämsta i västvärlden även när det gäller ”vanliga” barn, så det är ju inget att förvåna sig över. Jag ska försöka hitta en bra autism-skola åt dottern på sikt, och tills dess får jag väl lära henne det hon behöver.

Just nu håller vi på med matematik och gör ”mängder” och ”talplatser” med lego. Det har nämligen visat sig att skolan på två års tid inte har lyckats lära dottern att varje siffra motsvarar en MÄNGD också och inte bara en nummerordning, samt även misslyckats med att lära ut att man räknar i TRE dimensioner när man använder bas 10. För i den svenska skolan är naturligtvis även matematikundervisningen formad efter det linjära perspektivet, som representerar allting ur sin egen storleksbaserade synvinkel. När jag väl kom på hur det låg till tog det två dagar att lära ut, och nu kommer dottern snart att vara i topp i matte igen i sin klass. Som hon själv glädjestrålande upplyste mig om igår: ”Siffrorna är bara förkortningar, mamma!”

img_2262Ordning vs. mängd

img_2269Talplatser och talstorlek i bas 10

img_2272Tredimensionell representation av talen 1000, 100, 10 och 1.

Sedan talade hon om för mig att:

”Man måste ha höjd, mamma! Om man inte hade höjd skulle man få vara…” Hon såg sig omkring i rummet och lade sig platt på golvet. ”Utan höjd skulle man bara få vara såhär liten! Eller däruppe -” hon pekade mot taket ”- däruppe kunde man vara, eller där mitt ute i luften! Men så liten att man bara hade plats! Utan höjd har man bara plats!”

Vilket ju är ett fantastiskt bra sätt att tala om att hon begriper det här med hur 3D byggs upp av 2D-platser och 2D-skikt.🙂 Jag visste väl att hon skulle fatta – den nioåring som redan har klart för sig att det finns ”sak-platser” och att space är någonting  ”hopknycklat” begriper naturligtvis med en gång hur bas 10 hänger ihop – bara man inte glömmer bort att VISA henne det!

Och för att visa skolan hur man kan jobba med visuella perceptionsstörningar har jag gjort en ny blogg om dottern – det känns som om det är bäst att ha nånting att hänvisa till om det skulle behövas. Den kommer bara att handla om praktisk synterapi framöver, för jag litar inte på skolan längre och vill inte ha nånting privat med där de kan läsa det, men jag har lagt ut en del av den gamla träningen också. Ni hittar den här.

Nästa inlägg där kommer att handla om vår nya visuospatiala matematikträning, men vi får se när jag får tid över att skriva om det – här ska man ju tydligen sköta hela hennes undervisning själv på eftermiddagarna eftersom de inte lär henne nånting i skolan…

img_22731123…

img_2275…minus 100 är lika med 1023.

Det linjära perspektivet: Relationerna

Taggar

, , ,

Ok, en sista bild som jag hoppas ska klargöra ALLT. Om det här med NTns ”relationer”. Den bild jag borde ha gjort redan från början, om jag bara hade fattat då vad det faktiskt ÄR som gäller.

Så här gör de:

interface_relations

De tänker på sig själva och andra inte som ”individer” utan som ”delar av en relation”. Precis som de brukar säga att de gör. De tänker nog ”jag” precis som vi gör – men de tänker aldrig ”du”. Istället för ”du” tänker de ”jag och du” alt. ”du och jag” – inte för att de är överdrivet intelligenta eller goda eller emotionella utan för att de är flockdjur som samarbetar om det kan gynna den egna flockens fortbestånd.

Alltid och överallt, från det de vaknar på morgonen tills de somnar på kvällen tänker de så. Det hela är omedvetet förstås – ni ser väl hur enkelt man kan flytta runt ”relationen” (röd) i koordinatsystemet HUR MAN VILL och genast, omedelbart, på sekunden få fram hur man ska ”bete” sig? Och de gör det med varandra och de gör det med oss, helt automatiskt – det är därför de aldrig förstår vad man säger, för de PRATAR inte om det de pratar om, istället pratar de om hur det påverkar FLOCKEN och positionerna i den. De sätter fast en i andra änden av sin stående våg och sedan behandlar de en efter det oavsett vad man säger och gör. Talar om ”beteenden” och ”kommunikation” och ”djupare mening” och säger att de inte kan förklara det – för att det är för svårt att förstå. Kallar det för ”intuition” och ”empati” – empati, det är allt en väldigt underlig empati det, att lyckas klassificera hela universum efter de sociala positionerna hos en flock apor vars enda intressen är att ”föröka sig och uppfylla jorden”…

Med främlingar gör de helt enkelt så att de snabbt ser efter huruvida främlingen passar in i den egna flockmallen samt hur pass avvikande från den egna normen som denne annars är. Det handlar alltså om att klassificera främlingar efter om det är ”lönt” att samarbeta med dem eller ej, och de vet redan hur de VILL att andra ska vara – de har alla rollerna färdiga, vilka egenskaper de förväntar sig: kvinnor ska vara si, män ska vara så, auktoriteter si, underlydande så. Varje flock har sina egna åsikter om de här rollerna, varje kultur, varje subkultur och mindre gruppering. Men en sak har de allihop gemensamt: ”Var som vi annars får du inte vara med!”, det är nog flockens valspråk tror jag…

Det linjära perspektivet: Spelplanen

Taggar

, , ,

Nu när vi vet hur det går till ska vi titta på ”spelplanen”. Om vi börjar med det vanliga sättet att representera ett koordinatsystem i tre dimensioner så ser ju det ut så här, där y-axeln representerar höjden, x-axeln bredden och z-axeln djupet:

coordinates

Om man istället ritar det hela med en ”mittpunkt” (som i NT-hjärnan motsvarar ”jag” och ”här” och tillvarons ”centrum”) blir det så här:

coordinates1

Men eftersom den mänskliga hjärnan arbetar med sensomotorisk input får koordinatsystemet istället följande utseende, där både den visuospatiala och den sociospatiala representationen byggs på storlek och avstånd relativt ”jagets” position, men där den sociospatiala dessutom ger upphov till de sex ”rollerna” (kvinna, man, barn, vuxen, vän och främling):

coordinates2

Och om vi nu låter x- och z-axeln ”smälta samman” för att ge upplevelsen av en ”area” – alltså en ”markyta” där livet utspelar sig – får vi följande system:

coordinates3

Och voilà – vi är tillbaka vid ”dominance and affiliation” och trillar rakt in i NTns sociala ”flockvärld” fylld av ”roller” snarare än ”individer”:

self_image_NT_1

Och där har vi alltså ”spelplanen” – det ”implicita” sociospatiala system som de säger att vi inte kan lära oss.😉

Jaha, det var det. Nu återstår bara att skriva en avslutande sammanfattning om de s.k. ”språkliga kulturkrockar” som gör att vi missar spelplanen även verbalt, fast det egentligen inte skulle vara så svårt att lära sig om någon bara ville BERÄTTA om vad som gäller. Och sedan är projektet klart!🙂 Pust! Utan att ljuga kan jag säga att detta har varit mitt livs största projekt. Det känns nästan lite tomt – kan undra vad man ska hitta på att intressera sig för härnäst…

Det linjära perspektivet: Sammanfattningen

Taggar

, , , , , , , ,

Ok, dags att sammanfatta.🙂

  1. Flocken skapas först genom utvecklandet av den s.k. ”kognitiva empatin”, alltså kopplingen mellan den tredimensionella visuospatiala strukturen och rörelsemönstret hos ”mamma-pappa-barn”. Sociospatial och visuospatial storlekskonstans baserad på den egna motoriken, kort sagt.
  2. Ovanpå detta lägger sedan NTn de topografiska variablerna som ett ”överlägg” – vad avser det specifikt ”sociala” gäller detta sådant som brukar kallas ”kultur”, ”etnicitet”, ”mode”, ”trender” o.s.v. Dessa variabler används alltså för att MARKERA var man hör hemma i den här tredimensionella flockstrukturen, men kan inte i sig själv ”ge” en position – först kommer alltså ALLTID positionen, därefter topografin. (Om man vill kan man se det som att en viss position ger ”rätt” att använda sig av vissa topografiska symboler.)
  3. När man sedan ”kan” allas positioner, inklusive sin egen, använder man denna kunskap för att ”surfa” sig fram i flocken genom att hjälpa och samarbeta endast med sådana som står på samma eller högre statusnivå än man själv gör – ”slicka uppåt”, alltså (”sparka neråt” är däremot valfritt). Detta har den evolutionära fördelen att flocken skyddas mot snyltare som utnyttjar andras arbete utan att bidra själva.

Alla dessa tre steg kallas i NT-världen för ”social intuition”, men det betyder bara ”automatik”. (Obs att en NT dock föredrar ordet ”intuition”, att kalla det de gör för ”automatiskt” drar ner värdet på både dem och deras talanger.)

Lästips: Flocken är hittad

Taggar

, , , , ,

Ja, som ni ser av rubriken så har flocken ”hittats” nu.🙂 Jag orkar inte skriva om det idag, det blir kanske senare (eller också inte, det är lite pressat nu när skolan snart ska börja) – men här har ni artikeln i Scientific Reports:

A Dominant Social Comparison Heuristic Unites Alternative Mechanisms for the Evolution of Indirect Reciprocity

Jag citerar lite ur deras abstract:

Social comparison is well established as an inherent human disposition through which humans navigate the social world by self-referential evaluation of others. Donating to those that are at least as reputable as oneself emerges as a dominant heuristic, which represents aspirational homophily. This heuristic is found to be implicitly present in the current knowledge of conditions that favour indirect reciprocity. The effective social norms for updating reputation are also observed to support this heuristic.

Och här är en sammanfattning från Neuroscience News om artikeln också:

Large Human Brain Evolved as a Result of ‘Sizing Each Other Up’

Jaha, det var det. Jag SADE ju att det var på gång inom forskningen, eller hur? Storlekskonstans – tänk att det kan användas till så mycket…😉

Mera relations-slantar

Taggar

, , , , , ,

Det fortsätter hända saker. Egentligen har jag inte tid att skriva så det här riskerar att bli lite osammanhängande, men jag måste få ner det viktigaste innan jag glömmer bort det. Dottern och jag är hemma från landet nu och har egentligen massor att göra, men…🙂

Först och främst är det ju händerna. I sommar har dottern inte bara lärt sig ta på sig strumpor själv utan även att sätta fast och ta loss klädnypor på klädstrecket, öppna skruvlock och vinkla persienner (skruvrörelser), penngreppet är äntligen på plats, hon lägger pussel som en dröm och det här med motverkande krafter är på gång även om det är en bit kvar. Men det mesta som är kvar är nog ren övning – hon har visserligen fortfarande en låsning i axlarna men den ska vi väl också snart få bukt med…

IMG_1781_1IMG_1247_1IMG_1619

Sedan funkar de här ”relations-slantarna” FANTASTISKT bra, faktiskt. Jag trodde att det skulle behövas lite övning först, men dottern hakade på DIREKT och med en sådan förtjusning att jag förstår hur mkt denna enkla liknelse faktiskt förklarade för henne.🙂

Jag vet inte om jag har berättat tidigare om problemen vi har haft med ord som t.ex. ”tack” och ”förlåt” – dottern har iaf haft en rätt lång period då hon sade förlåt för nästan allt, och fast jag försökte hålla på att man bara skulle säga det ”om någon annan får ont” så funkade det inte – främst för att folk säger ”förlåt” hela tiden, om de så bara ska gå förbi en i affären… Och ni förstår väl hur olämpligt (inte minst för dottern själv!) det är att säga sånt som t.ex. ”förlåt att jag blev ledsen” – det är ju att verkligen HOPPA ner i ”reciprocitets-träsket” och självmant dra på sig ångestfilten…

Men m.h.a. det där kundvagnslåset trillade alltihop i ordning för dottern, och det på två dagar!! Igår när hon bad mig gå ut i köket med ett fat så sade hon:

”Om du gör det får du en snäll-slant!” Sedan tänkte hon lite och tillade: ”Men jag säger inte tack förrän du HAR gjort det!”

🙂

Även ”stress-slantarna” är en vinnare. Flyttningen hem från landet brukar ju innebära rätt mkt stress, inte minst för mig som får släpa och dra och bära och dottern brukar snabbt få för sig att man är ”arg” på henne bara för att man stressar runt med annat (ni vet ju redan hur det ligger till med mitt eget explosiva humör). Jaa, och det där minns jag ju HUR tydligt som helst från min egen barndom också, det här att man aldrig visste om folks dåliga humör berodde på en själv eller inte – äsch, jag bryr mig inte om att gå in närmare på det här, för ni vet säkert vad jag menar ändå, men iaf begrep dottern direkt att om jag får en ”stress-slant” av all packningen så har ju inte det ett enda dugg med HENNE att göra utan vi fortsätter att tycka om varandra i vår egen lilla flock. Så om folk är irriterade och stressade är det ingen mening med att själv också börja skrika om att ”det ska bli braaaaa!!!!” igen – istället ger man bara folk en snällslant eller väntar tills det går över…🙂

Jo, och för den som inte gillar ordet ”slant” i detta sammanhang går det precis lika bra att byta det mot ”gluons” – det fungerar på exakt samma sätt. Kanske jag byter begreppet själv senare för dotterns räkning…

Sen har det precis kommit en ny studie som ÄNTLIGEN kopplar motorisk planering till fysik – missa den inte för nu kanske det äntligen snart kan börja hända saker på det här området (Researchers Find Brain’s “Physics Engine”):

The brain activity reflected the amount of physical content in a movie, even if people weren’t consciously paying attention to it,” Fischer said. “This suggests that we are making physical inferences all the time, even when we’re not even thinking about it.”

The findings could offer insight into movement disorders such as apraxia, as it’s very possible that people with damage to the motor areas of the brain also have what Fischer calls “a hidden impairment” — trouble making physical judgments.

En gång för flera år sedan sade de på habiliteringen om dottern att ”hon ska ju jämt ha så vetenskapliga förklaringar!” – det var apropå hur jag hade förklarat för henne varför det är bättre att gå på toaletten än att ha blöja – och den gången trodde jag att det var menat som beröm åt dottern, för det var ju henne det handlade om, eller hur? Men när jag berättade det för min NT-vän nu så sade han att den repliken var riktad mot MIG och inte alls var något beröm åt dottern. Ja, och när han nu påpekade det så kan jag också se det – visst, de tyckte att jag var en besserwisser-mamma som försökte sätta mig på dem, eller hur – de tog det inte alls som ett bra tips som kunde användas även för andra. Stackars flockmänniskor, regerade av status och positioner – nåja, nu begriper jag iaf varför de aldrig LYSSNAR när man berättar nåt för dem!

Ok, nu får det räcka för idag. Vi ska tvätta och möblera om i dotterns rum, och gå på apoteket och…