Det linjära perspektivet: Relationerna

Taggar

, , ,

Ok, en sista bild som jag hoppas ska klargöra ALLT. Om det här med NTns ”relationer”. Den bild jag borde ha gjort redan från början, om jag bara hade fattat då vad det faktiskt ÄR som gäller.

Så här gör de:

interface_relations

De tänker på sig själva och andra inte som ”individer” utan som ”delar av en relation”. Precis som de brukar säga att de gör. De tänker nog ”jag” precis som vi gör – men de tänker aldrig ”du”. Istället för ”du” tänker de ”jag och du” alt. ”du och jag” – inte för att de är överdrivet intelligenta eller goda eller emotionella utan för att de är flockdjur som samarbetar om det kan gynna den egna flockens fortbestånd.

Alltid och överallt, från det de vaknar på morgonen tills de somnar på kvällen tänker de så. Det hela är omedvetet förstås – ni ser väl hur enkelt man kan flytta runt ”relationen” (röd) i koordinatsystemet HUR MAN VILL och genast, omedelbart, på sekunden få fram hur man ska ”bete” sig? Och de gör det med varandra och de gör det med oss, helt automatiskt – det är därför de aldrig förstår vad man säger, för de PRATAR inte om det de pratar om, istället pratar de om hur det påverkar FLOCKEN och positionerna i den. De sätter fast en i andra änden av sin stående våg och sedan behandlar de en efter det oavsett vad man säger och gör. Talar om ”beteenden” och ”kommunikation” och ”djupare mening” och säger att de inte kan förklara det – för att det är för svårt att förstå. Kallar det för ”intuition” och ”empati” – empati, det är allt en väldigt underlig empati det, att lyckas klassificera hela universum efter de sociala positionerna hos en flock apor vars enda intressen är att ”föröka sig och uppfylla jorden”…

Med främlingar gör de helt enkelt så att de snabbt ser efter huruvida främlingen passar in i den egna flockmallen samt hur pass avvikande från den egna normen som denne annars är. Det handlar alltså om att klassificera främlingar efter om det är ”lönt” att samarbeta med dem eller ej, och de vet redan hur de VILL att andra ska vara – de har alla rollerna färdiga, vilka egenskaper de förväntar sig: kvinnor ska vara si, män ska vara så, auktoriteter si, underlydande så. Varje flock har sina egna åsikter om de här rollerna, varje kultur, varje subkultur och mindre gruppering. Men en sak har de allihop gemensamt: ”Var som vi annars får du inte vara med!”, det är nog flockens valspråk tror jag…

Det linjära perspektivet: Spelplanen

Taggar

, , ,

Nu när vi vet hur det går till ska vi titta på ”spelplanen”. Om vi börjar med det vanliga sättet att representera ett koordinatsystem i tre dimensioner så ser ju det ut så här, där y-axeln representerar höjden, x-axeln bredden och z-axeln djupet:

coordinates

Om man istället ritar det hela med en ”mittpunkt” (som i NT-hjärnan motsvarar ”jag” och ”här” och tillvarons ”centrum”) blir det så här:

coordinates1

Men eftersom den mänskliga hjärnan arbetar med sensomotorisk input får koordinatsystemet istället följande utseende, där både den visuospatiala och den sociospatiala representationen byggs på storlek och avstånd relativt ”jagets” position, men där den sociospatiala dessutom ger upphov till de sex ”rollerna” (kvinna, man, barn, vuxen, vän och främling):

coordinates2

Och om vi nu låter x- och z-axeln ”smälta samman” för att ge upplevelsen av en ”area” – alltså en ”markyta” där livet utspelar sig – får vi följande system:

coordinates3

Och voilà – vi är tillbaka vid ”dominance and affiliation” och trillar rakt in i NTns sociala ”flockvärld” fylld av ”roller” snarare än ”individer”:

self_image_NT_1

Och där har vi alltså ”spelplanen” – det ”implicita” sociospatiala system som de säger att vi inte kan lära oss.😉

Jaha, det var det. Nu återstår bara att skriva en avslutande sammanfattning om de s.k. ”språkliga kulturkrockar” som gör att vi missar spelplanen även verbalt, fast det egentligen inte skulle vara så svårt att lära sig om någon bara ville BERÄTTA om vad som gäller. Och sedan är projektet klart!🙂 Pust! Utan att ljuga kan jag säga att detta har varit mitt livs största projekt. Det känns nästan lite tomt – kan undra vad man ska hitta på att intressera sig för härnäst…

Det linjära perspektivet: Sammanfattningen

Taggar

, , , , , , , ,

Ok, dags att sammanfatta.🙂

  1. Flocken skapas först genom utvecklandet av den s.k. ”kognitiva empatin”, alltså kopplingen mellan den tredimensionella visuospatiala strukturen och rörelsemönstret hos ”mamma-pappa-barn”. Sociospatial och visuospatial storlekskonstans baserad på den egna motoriken, kort sagt.
  2. Ovanpå detta lägger sedan NTn de topografiska variablerna som ett ”överlägg” – vad avser det specifikt ”sociala” gäller detta sådant som brukar kallas ”kultur”, ”etnicitet”, ”mode”, ”trender” o.s.v. Dessa variabler används alltså för att MARKERA var man hör hemma i den här tredimensionella flockstrukturen, men kan inte i sig själv ”ge” en position – först kommer alltså ALLTID positionen, därefter topografin. (Om man vill kan man se det som att en viss position ger ”rätt” att använda sig av vissa topografiska symboler.)
  3. När man sedan ”kan” allas positioner, inklusive sin egen, använder man denna kunskap för att ”surfa” sig fram i flocken genom att hjälpa och samarbeta endast med sådana som står på samma eller högre statusnivå än man själv gör – ”slicka uppåt”, alltså (”sparka neråt” är däremot valfritt). Detta har den evolutionära fördelen att flocken skyddas mot snyltare som utnyttjar andras arbete utan att bidra själva.

Alla dessa tre steg kallas i NT-världen för ”social intuition”, men det betyder bara ”automatik”. (Obs att en NT dock föredrar ordet ”intuition”, att kalla det de gör för ”automatiskt” drar ner värdet på både dem och deras talanger.)

Lästips: Flocken är hittad

Taggar

, , , , ,

Ja, som ni ser av rubriken så har flocken ”hittats” nu.🙂 Jag orkar inte skriva om det idag, det blir kanske senare (eller också inte, det är lite pressat nu när skolan snart ska börja) – men här har ni artikeln i Scientific Reports:

A Dominant Social Comparison Heuristic Unites Alternative Mechanisms for the Evolution of Indirect Reciprocity

Jag citerar lite ur deras abstract:

Social comparison is well established as an inherent human disposition through which humans navigate the social world by self-referential evaluation of others. Donating to those that are at least as reputable as oneself emerges as a dominant heuristic, which represents aspirational homophily. This heuristic is found to be implicitly present in the current knowledge of conditions that favour indirect reciprocity. The effective social norms for updating reputation are also observed to support this heuristic.

Och här är en sammanfattning från Neuroscience News om artikeln också:

Large Human Brain Evolved as a Result of ‘Sizing Each Other Up’

Jaha, det var det. Jag SADE ju att det var på gång inom forskningen, eller hur? Storlekskonstans – tänk att det kan användas till så mycket…😉

Mera relations-slantar

Taggar

, , , , , ,

Det fortsätter hända saker. Egentligen har jag inte tid att skriva så det här riskerar att bli lite osammanhängande, men jag måste få ner det viktigaste innan jag glömmer bort det. Dottern och jag är hemma från landet nu och har egentligen massor att göra, men…🙂

Först och främst är det ju händerna. I sommar har dottern inte bara lärt sig ta på sig strumpor själv utan även att sätta fast och ta loss klädnypor på klädstrecket, öppna skruvlock och vinkla persienner (skruvrörelser), penngreppet är äntligen på plats, hon lägger pussel som en dröm och det här med motverkande krafter är på gång även om det är en bit kvar. Men det mesta som är kvar är nog ren övning – hon har visserligen fortfarande en låsning i axlarna men den ska vi väl också snart få bukt med…

IMG_1781_1IMG_1247_1IMG_1619

Sedan funkar de här ”relations-slantarna” FANTASTISKT bra, faktiskt. Jag trodde att det skulle behövas lite övning först, men dottern hakade på DIREKT och med en sådan förtjusning att jag förstår hur mkt denna enkla liknelse faktiskt förklarade för henne.🙂

Jag vet inte om jag har berättat tidigare om problemen vi har haft med ord som t.ex. ”tack” och ”förlåt” – dottern har iaf haft en rätt lång period då hon sade förlåt för nästan allt, och fast jag försökte hålla på att man bara skulle säga det ”om någon annan får ont” så funkade det inte – främst för att folk säger ”förlåt” hela tiden, om de så bara ska gå förbi en i affären… Och ni förstår väl hur olämpligt (inte minst för dottern själv!) det är att säga sånt som t.ex. ”förlåt att jag blev ledsen” – det är ju att verkligen HOPPA ner i ”reciprocitets-träsket” och självmant dra på sig ångestfilten…

Men m.h.a. det där kundvagnslåset trillade alltihop i ordning för dottern, och det på två dagar!! Igår när hon bad mig gå ut i köket med ett fat så sade hon:

”Om du gör det får du en snäll-slant!” Sedan tänkte hon lite och tillade: ”Men jag säger inte tack förrän du HAR gjort det!”

🙂

Även ”stress-slantarna” är en vinnare. Flyttningen hem från landet brukar ju innebära rätt mkt stress, inte minst för mig som får släpa och dra och bära och dottern brukar snabbt få för sig att man är ”arg” på henne bara för att man stressar runt med annat (ni vet ju redan hur det ligger till med mitt eget explosiva humör). Jaa, och det där minns jag ju HUR tydligt som helst från min egen barndom också, det här att man aldrig visste om folks dåliga humör berodde på en själv eller inte – äsch, jag bryr mig inte om att gå in närmare på det här, för ni vet säkert vad jag menar ändå, men iaf begrep dottern direkt att om jag får en ”stress-slant” av all packningen så har ju inte det ett enda dugg med HENNE att göra utan vi fortsätter att tycka om varandra i vår egen lilla flock. Så om folk är irriterade och stressade är det ingen mening med att själv också börja skrika om att ”det ska bli braaaaa!!!!” igen – istället ger man bara folk en snällslant eller väntar tills det går över…🙂

Jo, och för den som inte gillar ordet ”slant” i detta sammanhang går det precis lika bra att byta det mot ”gluons” – det fungerar på exakt samma sätt. Kanske jag byter begreppet själv senare för dotterns räkning…

Sen har det precis kommit en ny studie som ÄNTLIGEN kopplar motorisk planering till fysik – missa den inte för nu kanske det äntligen snart kan börja hända saker på det här området (Researchers Find Brain’s “Physics Engine”):

The brain activity reflected the amount of physical content in a movie, even if people weren’t consciously paying attention to it,” Fischer said. “This suggests that we are making physical inferences all the time, even when we’re not even thinking about it.”

The findings could offer insight into movement disorders such as apraxia, as it’s very possible that people with damage to the motor areas of the brain also have what Fischer calls “a hidden impairment” — trouble making physical judgments.

En gång för flera år sedan sade de på habiliteringen om dottern att ”hon ska ju jämt ha så vetenskapliga förklaringar!” – det var apropå hur jag hade förklarat för henne varför det är bättre att gå på toaletten än att ha blöja – och den gången trodde jag att det var menat som beröm åt dottern, för det var ju henne det handlade om, eller hur? Men när jag berättade det för min NT-vän nu så sade han att den repliken var riktad mot MIG och inte alls var något beröm åt dottern. Ja, och när han nu påpekade det så kan jag också se det – visst, de tyckte att jag var en besserwisser-mamma som försökte sätta mig på dem, eller hur – de tog det inte alls som ett bra tips som kunde användas även för andra. Stackars flockmänniskor, regerade av status och positioner – nåja, nu begriper jag iaf varför de aldrig LYSSNAR när man berättar nåt för dem!

Ok, nu får det räcka för idag. Vi ska tvätta och möblera om i dotterns rum, och gå på apoteket och…

Kulturkrockar: ”Reciprocitets-träsket”

Taggar

, , , , ,

I förra inlägget talade jag om ”reciprocitets-träsket”. Nu ska jag förklara vad jag menade med det.

Vad gäller ”reciprocitet”, d.v.s. ”ömsesidighet”, måste man först förstå det här med att det alls finns ett UTBYTE (vilket ju förra inlägget handlade om). I början är det så klart enkelt – om du ger mig en kram vill du ha en kram tillbaka. Gör jag nåt för dig, gör du nåt för mig. Det är som öga för öga och tand för tand, fast det gäller alltså inte bara dåligt utan bra också, förstår ni?

I nästa steg blir det lite svårare. Det är nämligen här man INTE får tillbaka samma sorts ”slant” som man själv har ”slantat in”. Man kan alltså mkt väl råka ut för en ”dålig” slant” trots att man själv har gett en ”bra”:

phases_coins_reci1

Detta kan så klart ha många orsaker: dels har vi det här med ”personlighetstyper”, men det finns ju också alla möjliga ursäkter och ni har väl precis som jag hört dem alla – folk är ensamma, rädda, de ”menar” det inte, ”jag vill ju bara att du ska bli lycklig”, ”tänk på din framtid”, you name it.

Poängen är iaf att så fort man hamnar i denna situation kan man inte längre veta vad man ska göra för att få TILL den där ”reciprociteten” – och det blir värre ju fler ”personer” man har att ta hänsyn till på samma gång. Redan EN annan person är svårt nog – fler gör det snabbt outhärdligt. Man tänker och tänker och tänker – grubblar och grubblar – man börjar lägga saker på minnet, försöker beräkna vad som ska göras, vad som kommer att hända – tankarna börjar snurra, paniken växer, pressen stiger – känner ni igen det? Folk tränger sig på, de pratar och pratar, de låter en inte tänka, ingen förklarar något för en och de kräver saker av en hela tiden – och vad får man nånsin tillbaka för allting man gör? Och jag behöver väl knappt säga att det var på JUST DET HÄR STEGET som jag själv fastnade i alla de där långa åren…? ”Cave-in” – och om ni undrar så är det ju såhär det ser ut i ”reciprocitets-träsket”:

Cross-referenced topographic social system

Cross-referenced topographic social system

Ja – jag begär så klart inte att ni ska tro enbart MIG i det här fallet – det finns hur många beskrivningar som helst att tillgå av hur det känns att leva i det här ”träsket”. Här är några som jag gillar (men som sagt, det finns hur många texter som helst om det här):

För en flockmänniska är det hela dock BETYDLIGT mkt enklare än så.🙂 De räknar över huvud taget inte på det viset utan tar istället till ”flocken” redan innan de börjar räkna med några ”ursäkter”:

Motor and vision components required for the social world.

Motor and vision components required for the social world.

Inte heller behöver de anstränga sig med några ”sannolikheter”, för i flocken ”innehåller” ju människor inte så värst mkt utan det vi ”ser” när vi tittar på en flockmänniska är inte personen så mkt som deras flock:

phases_coins_pack0

Och när en NT ”utbyter relationsslantar” så sker det också i första hand mellan FLOCKARNA och inte mellan ”personerna” – ”slantarna” hamnar i flocken och tas inte ”in” i en NT:

phases_coins_pack1

De behöver alltså inte ta någonting alls personligt, för de utbyter egentligen ingenting – deras slantar ”späds ut” i flocken innan de har en chans att nå fram till mottagaren. Vilket så klart enligt dem själva beror på att de har så mkt ”empati” och ”intuition”…😉

Det linjära perspektivet: ”Relations-slantar”

Taggar

, , , , , ,

Det går så framåt med dotterns händer att hon har börjat göra mer och mer saker när vi är ute. Och det får fler följder än bara själva öga-hand-koordinationen.🙂

Dottern har rätt länge gillat att köra kundvagnen när vi är i affären. Hon är väldigt bra på det och behöver aldrig någon hjälp numera – inga krockar eller svårigheter att styra den eller så – men en helt annan sak har varit det här med att ”låsa upp” vagnen innan man tar den. I de flesta affärer vi besöker är det ju så att man måste stoppa in en slant för att låsa upp så att kedjan lossnar, och det har varit väldigt svårt för dottern eftersom man måste hålla koll BÅDE på slanten man stoppar in OCH kedjan på baksidan. Och när man sedan har handlat färdigt och ska få ut sin slant – äsch, ni kan nog föreställa er hur det har brukat gå förut utan att jag särskilt behöver skriva om det…

Men så igår lyckades hon för första gången!🙂

Senare insåg jag plötsligt vilken bra liknelse det här skulle vara för att förklara det där ”pump-systemet” jag for efter förut – och när jag provade det på henne fungerade det så strålande bra att jag vill berätta det här också.

1). Föreställ er ”personen” som ett sådant där kundvagnslås. Man har en insida och en utsida (att behärska in/ut-interface är ett minimikrav för den här liknelsen).

2) Sedan har man ett antal olika ”relations-slantar” som både kan ”stoppas in” och ”tas ut” igen – och man MÅSTE stoppa in något för att få ut något, det går inte att bara göra det ena.

Vi har hittills bara haft ”stress-slantar” och ”glad-slantar”, men när jag frågade dottern vad som skulle ”komma ut” om man stoppade in en ”arg-slant” så sade hon att det borde komma ut en likadan ”arg-slant” tillbaka. Och om någon gick omkring med en ”ledsen-slant” på insidan så kunde man stoppa in en ”tröst-slant” – alltså, förstår ni hur bra det här går?🙂

exp_phases_coins

Visserligen är ju detta den enkla biten, det där som de kallar för ”reciprocitet”, men det är ju ändå där vi måste börja. Och egentligen tror jag att dottern redan fattar det här hon också…😉 Hon är jättebra på ansiktsuttryck nu, och problemet för MIN del har ju heller aldrig varit ”känslor” utan tvärtom att jag fastnade i det där ”reciprocitets-träsket” och inte kunde ta mig förbi det där att man SKA få en bra ”slant” tillbaka om man själv just har ”slantat in”, förstår ni?

Så eftersom jag inte vill att dottern ska fastna där, tänker jag mig att det hela ska gå vidare över ett system där man även har en inre ”buffert” – alltså en tidigare ”samling” av inre relationsslantar som motsvarar personens flock och erfarenheter – detta för att visa varför det ibland inte alls kommer ut det man TROR ska komma ut…

phases_coins_dia

Jaha, det var det. Kombinerat med flocktriangeln (som motsvarar phase 3 i bilderna ovan) måste det ju nästan räcka på sikt för att förklara det sociala för henne, eller vad tror ni?🙂

phases_face

Nya dimensioner – om sammanhang och kontexter

Taggar

, , , , , , , ,

Även med dottern händer det mkt, så mkt att jag måste försöka få det viktigaste dokumenterat. Bortsett från det här med ”göra eller tycka”, som hon har pratat om flera gånger redan, och lydnaden o.s.v. som jag skrev om i förra inlägget, så har hon gjort flera andra avancerade iakttagelser bara de senaste dagarna. Hon är på väg upp på den där ”metanivån” de brukar tala om, och det går fort.

För en vecka sedan meddelade hon mig att skillnaden mellan ”rätt och lätt” var följande:

”Rätt betyder det man FÅR göra! Lätt betyder det man KAN göra!”

Både hon och jag har funderat länge på betydelsen av ”göra rätt”. Eftersom dottern har haft så svårt att använda händerna förut har det så väldigt ofta blivit ”fel” att jag inte har velat insistera i onödan på att saker ska vara ”rätt” – men samtidigt går det ju inte att undvika helt om man t.ex. ska lära sig skriva o.s.v. Och så har ju dottern själv varit en sån perfektionist… Därför har vi i flera år tränat på att ”göra fel” och gjort det till en förutsättning för att man alls ska kunna lära sig något: att det alltså är bra att göra fel för då lär man sig. Men jag medger att det har varit lite besvärligt emellanåt, och särskilt att förklara för henne varför det alls ska bli ”rätt” till slut om det nu är så bra att göra fel, ja, ni förstår nog vad jag menar. Så den här nya insikten, som helt är hennes egen, markerar ett stort genombrott för henne.🙂

Och en dag när jag hade annonserat lasagne till kvällsmat och det sedan istället stod en pastagratäng på bordet, och just höll på att förklara för dottern hur det hade gått till när det ”råkade” bli så, avbröt hon mig plötsligt med en min som om blixten hade slagit ner och sade högt för sig själv:

”Råkar betyder inte fel!”

Jag instämde, trots att det helt uppenbart inte var riktat åt mig. Det enda som förvånade mig var att jag inte tidigare har insett att hon har gått omkring och trott att ”råkar” betyder ”gör fel”!

Medan min NT-vän var här passade jag också på att visa dottern vad ännu ett begrepp betydde. Jag bad henne gå ner till gäststugan och meddela att det var mat, vilket hon gjorde. När hon kom tillbaka tackade jag henne så mkt för hjälpen och sade att hon hade gått ett ”ärende” åt mig – ”ärende” har varit mkt svårt att förklara ordentligt för henne innan.

Hon sken upp som en liten sol när hon fick klart för sig att hon hade ”hjälpt” mig genom detta, men protesterade först mot det där med ”ärendet”. Trodde jag! För hon visade mig strax vad hon tänkte på:

”Jag har inte gått ett ärende ÅT dig”, sade hon. ”Jag har gått FRÅN dig ÅT honom… TILL honom…”

Hon gick vägen fram och tillbaka igen, troligen för att riktigt demonstrera för mig hur det låg till. Och ser ni här nu – detta är skillnaden mellan ”bokstavstolkning” och ”socialtolkning”. Olika spatiala förhållanden – relationer – det är allt! Jag höll så klart med dottern, men sedan sade jag att hon BÅDE hade gått ”från” mig och ”till/åt” mig, på samma gång. Och även om hon kanske inte helt hängde med på det här så tror jag att det snart kommer…

Ännu en stor insikt. Idag när jag lagade mat tog jag av mig den ring som jag vanligen har på mig. Dottern vet så klart att jag inte har den på mig alltid, men hon har tydligen funderat ordentligt på VARFÖR jag ibland tar den av mig och ibland inte – trots att vi förstås har pratat om det. För idag när hon såg ringen ligga där på köksbordet sade hon först:

”Du har inte din ring på dig!”

Sedan tittade hon på mig som just stod och trillade köttbullar och sade:

”Du lagar mat!”

Sedan drog hon efter andan medan hennes ögon blev större och större, kastade en blick på ringen igen och utbrast med stort eftertryck:

”Det är inte tiden som är viktig! Det är saken och platsen! Du är smetig om händerna!”

Jag instämde helhjärtat i detta och vi talade lite om smet och andra saker som kunde göra att man ville ta av sig en ring medan jag tänkte på hur dottern förut lät klockan styra över varje händelse – när hon inte tålde avvikelser från den tingens ordning som hon en gång för alla hade bestämt sig för att hon och alla andra måste följa – om det så bara gällde någon annans ring. Nu när hon kan se PLATSEN (i detta fall ”fingrarna i köttsmeten”) och SAKEN (ringen) också, och dessutom kan relatera det hon ser till en känsla, den av att vara smetig – ja, ni förstår väl? En enormt stor insikt för hennes del, för min med förresten. Om jag hade kunnat formulera mig sådär tydligt som HON gör redan från början…

För det är ju ”sammanhanget” hon har börjat kunna se nu. Den där ”kontexten” som de säger att vi inte kan lära oss… det där med att se ”bortom” det man faktiskt SER…

Det linjära perspektivet: Precis som surfare

Taggar

, , , , , , , ,

Jag lärde mig mer av min NT-väns besök än bara det där med pappa-rollen. Jag ska se om jag kan få ner allting i ord senare, men just nu tänkte jag bara dela med mig av ett par viktiga saker lite kortfattat så att jag inte glömmer bort hur det var.

För det första gillade han verkligen det här med den stående vågen. Han är så klart inte urtypen för en NT i det fallet eftersom han läser så mkt sf, men jag SÅG verkligen hur LJUSET gick upp för honom när jag tog den förklaringen. Han sade att han tidigare inte riktigt hade förstått när jag pratade om ”vågmönster” – att stående vågor bara hade verkat gälla sånt som stjärnor och galaxer – han sade:

”Folk måste alltså följa med i den stående vågen, för annars blir det dissonans och obehagligheter och det vill man inte… ”

Motor and visual features combine for the NT, giving rise to signal enhancement by resonance effects.

Motor and visual features combine for the NT, giving rise to signal enhancement by resonance effects.

Just det, ja!🙂 Jag bara ÄLSKAR det där ansiktsuttrycket som folk har när de verkligen FÖRSTÅR det man har sagt och utvecklar det med egna ord dessutom!

Sedan gav han mig också en väldigt bra liknelse tillbaka: han sade att NTs är som surfare (inte som ”guppande korkar” som jag påstod). Att det alltså krävs en RÖRELSE av NTn för att hålla sig kvar på vågens yta, annars drar vågen ner dem. Och jag måste ju säga att den liknelsen är bra mkt bättre än min egen, därför ville jag dela den med er också.

Den enda skillnaden mot RIKTIGA surfare är ju att NTn måste vara med och SKAPA vågen också, inte bara ”social-surfa” på den:

Visual interference patterns caused by and related to biological motion.

Visual interference patterns caused by and related to biological motion creating a social standing wave for the NT.

Han sade att om de känner att de inte riktigt klarar det här surfandet själva, om de känner att vågen håller på att sluka dem – det är då de börjar ”haka på” varandra istället. Försöker hitta nån som det går bra för och sedan klänga sig fast vid den personen – blir followers, hangers-on, flockmedlemmar. Bygger nätverk och allt det där ni vet. Ger upphov till och deltar i att bygga upp de där ”pilotvågorna”, ni vet. En enskild NT kan inte påverka mkt, men de vågar inte heller hoppa av…

”Tänk att det hela tiden bara har handlat om konkurrens!” sade jag. ”Det är iaf skönt att slippa tycka synd om folk, nu när jag vet att det inte är äkta känslor!”

”Åjo, äkta är det allt!” sade han, ”tro inte för ett ögonblick att det inte är det!” – och för första gången KÄNDE jag verkligen hur det måste kännas för dem. Jag menar, visst har jag sett flocken ett bra tag nu, och jag kan rentav känna av en del av det numera, men som ni vet är det svårt för mig att ta det riktigt på allvar. Men känslan som jag såg i hans ansikte just då övertygade mig faktiskt.

”Äkta var fel ord”, sade jag. ”Jag menade bara att det inte alls är samma sorts känslor som jag har trott innan… bara ur MIN synpunkt sett, alltså.”

Det accepterade han och sade att det kunde ju vara lite olika med det hos NTs också, hur mkt de brydde sig om sånt där och framför allt hur mkt de var villiga att göra för det.

Jag brydde mig inte om att säga att den där ”flocken” faktiskt inte finns på riktigt. För även om den bara finns i deras huvuden så TROR de ju att den är verklig, och därför är deras känslor såklart lika ”äkta” som mina, eller hur? Och om jag nånsin ska begripa mig på dem ordentligt måste jag ju ta hänsyn till det, eller hur?

”Det går förresten åt båda hållen”, sade jag. ”Alla behandlar oss som om det bara är vi som inte förstår, men det gör inte de heller. De behandlar oss som om vi också satt fast i vågen, men det gör vi inte. De tror att vi reflekterar deras våg men det gör vi inte. Vi ser den inte ens… och de ser inte oss, och speglar inte heller det VI gör…”

För första gången sen jag lärde känna honom såg han nästan chockad ut. Jag kunde se att HAN också plötsligt kunde SE vilka konsekvenser den här skillnaden faktiskt FÅR för hur man uppfattar omvärlden.

Jag har alltså äntligen tagit mig HELA vägen fram. Verkligen lyckats göra mig förstådd…

Jag undrar om det var värt det?

Det linjära perspektivet: Lite om ”pappa-rollen”

Taggar

, , , , , , ,

Jag orkar inte skriva så mycket numera. Det känns som om det här med att uttrycka sig har blivit både svårare och lättare. Svårare för att antalet möjliga samtalsämnen har blivit så begränsat, lättare för att man inte BEHÖVER säga så mkt. Väldigt ofta numera tänker jag först säga något, sedan går det upp för mig att det jag tänkte på är helt meningslöst att prata om i flocken (där man ändå bara tänker på vilken ”roll” alla har i flockens fortplantning och expansion), och tanken jag hade på tungan dör. Det slutar nog med att jag inte kan få ur mig mer än lite flock-plattityder, vilket kanske är lika bra – min sf-läsande NT-vän säger att mina förklaringar ändå alltid har varit för långa. Han är alldeles för artig för att säga det rent ut, men jag begriper nog – jag har betett mig som en riktig besserwisser i hela mitt tidigare liv…😉

Häromveckan var han f.ö. på besök här med sin vuxna dotter, och jag upptäckte att jag numera tydligt kan ”se” även pappa-rollen. Det var oerhört intressant att se honom bemöta sin dotter med samma ”rörelsemönster” som jag är van vid från min egen pappa, och jag insåg att en hel del av det jag tidigare trott betyder att de ”skrattar” åt en egentligen är en sorts ”stolt förtjusning” över den märkvärdiga och fantastiska flicka de har gett upphov till och att de – att de både är stolta och nedlåtande samtidigt, inte för att de MENAR att vara nedlåtande utan för att de känner sig lite osäkra på om – jag menar att de är osäkra inför OSS också och inte bara är ”dominerande”… och förresten är det inte ”dominans” heller så mkt som ”beskydd” när det gäller min pappa och den här NT-vännen… Äsch, det är alldeles för svårt just nu att förklara exakt vad jag menar, men det är alltså samma sorts ”igenkänning” för min del som när det gällde ”mamma-rollen”. Och jag inser att – jo, först fick jag ju syn på ”kvinnan”, om ni minns exemplen från TV-serierna, och därefter ”mamma-rollen”, så antagligen är det så att det man först kan lära sig ”se” är de roller man själv skulle kunna ”ta” (vilket ju troligen beror på den motoriska komponenten, alltså vad som är ”möjligt” rent biologiskt). Och först därefter kommer övriga roller – ja, jag skrev ju att jag nyligen hade ”upptäckt” min egen pappa, eller hur, och nu kan jag alltså ”känna igen” honom även hos andra män… Utvecklingen följer alltså ett mönster!

För några dagar sen såg jag förresten en ny rapport där man får ytterligare ett ”bevis” på att flockens roller verkligen FINNS och inte är något som jag bara inbillar mig.🙂 Jag orkar inte diskutera det ordentligt just nu men enkelt uttryckt handlar det om att man upptäckt att neurala nätverk lär sig ”sexistiskt” språk utan att någon egentligen begriper hur det går till:

As neural networks tease apart the structure of language, they are finding a hidden gender bias that nobody knew was there.

Men jag tror nog att JAG vet hur det kommer sig: min hypotes är ju, som ni vet, att alltihop beror på flocken och på hur denna UNDERMEDVETET opererar i en NT-hjärna, och denna struktur MÅSTE ju helt enkelt reflekteras i det språk som är ”format” efter flocken. Ja, ja, de här forskarna har visserligen inte ”hittat” flocken ännu, men de är på rätt väg:

Clearly, language is filled with many examples of gender bias that are hard to justify. An interesting question is the extent to which this kind of vector space mathematics should be used to correct it.

“One perspective on bias in word embeddings is that it merely reflects bias in society, and therefore one should attempt to debias society rather than word embeddings,” say Bolukbasi and co. “However, by reducing the bias in today’s computer systems (or at least not amplifying the bias), which is increasingly reliant on word embeddings, in a small way debiased word embeddings can hopefully contribute to reducing gender bias in society.”

That seems a worthy goal. As the Boston team concludes: “At the very least, machine learning should not be used to inadvertently amplify these biases.”

För dotterns del går det också framåt med vad jag tycker är stormsteg, men jag är ju inte objektiv i hennes fall och ska därför ta ett par exempel om var hon är just nu.

Igår såg hon en hund på stranden, en stor Sankt Bernhard som skällde och hoppade och slet i sitt koppel. Ägaren röt åt den, saker som ”Tyst!” och ”Kom!” (Jag gillar inte ägaren, jag växte upp med henne och när hon var liten var hon en sån som skulle ha varit mobbare om föräldrarna hade tillåtit det, ni vet nog vad jag menar för sort. Och tydligen är hon fortfarande likadan.)

Men dottern utbrast glädjestrålande: ”Den vill inte lyda! Såg du mamma, hunden ville inte LYDA!”

Vilket inte enbart är ett tydligt exempel på det här med att ”veta hur någon känner” bara genom att TITTA på dem utan även tycks besvara frågan om hon numera förstår begreppet ”lyda” eller ej…😉

Brukar vi prata om ”lydnad”, kanske ni nu undrar? Ja, det har vi gjort, och det alldeles nyligen, apropå hur långt ut man får gå i vattnet om man inte kan simma. Och det klarade vi av med sådan framgång att dottern efteråt sprang ut på bryggan och ropade till en vuxen karl i vattnet utanför:

”Hej du! Jaså du är ända DÄR ute! Det får du vara för att du är vuxen! Och nästa år när jag kan simma så får jag också det!”

Sedan meddelade hon mig med stort allvar vad som ser ut att bli hennes nya favoritreplik:

”Det handlar inte om vad som GÖRS, mamma! Det handlar om vad som TYCKS!”

Sådärja.🙂 Lite text fick jag ur mig idag ändå…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.