Visual spacetime del 5: Hjärnan i veck och lager

Etiketter

, , , , , , , ,

Jag har kommit igång bra med att vika en egen ”hjärna”, men det tar väldigt mkt tid eftersom det är så pilligt. Därför får ni nu några bilder på vad jag hittills lyckats få färdigt, så kommer den slutgiltiga versionen att dyka upp så småningom – jag tror det är tillräckligt tydligt redan för er som har följt det här projektet. Eventuella nya läsare får kanske läsa lite bakåt i bloggen… 😉

Bilderna nedan visar en cerebrum med fem lager vit substans (det ger sex lager celler), och jag har börjat markera alla de viktigare delarna med bokstavspärlor eftersom det är nästan omöjligt att hålla reda på vad man gör annars.

Cerebrum, side view (especially temporal gyri)

Cerebrum, anterior view (green midline crossing the corpus callosum represents the cingular gyrus)

Cerebrum, inferior view (top frontal cortex, bottom visual cortex)

Jag har även påbörjat en liten mellanhjärna (diencephalon), som ska ligga inuti cerebrum – men som ni förstår är detta ännu pilligare eftersom skalan är mindre:

Schematic of diencephalon.

Cerebrum w/ diencephalon, inferior view

Folded cerebrum w/ diencephalon, inferior view

Folded cerebrum w/ diencephalon, frontal view

Och så ett par länkar, jag har inte haft tid att skriva om dem ännu:

MIT Technology Review: How the Mathematics of Algebraic Topology Is Revolutionizing Brain Science

Rich-club organization of the human connectome – ‎Van Den Heuvel

Topological organization of the human brain functional connectome across the lifespan – Miao Cao et al

OK, det var det – nu vet ni vad jag håller på med på lediga stunder iaf. Jag återkommer när alltihop (inklusive hjärnstammen och nerverna) är klart – om det nu nånsin blir det… 😉

Visual spacetime del 4: Proprioception och vit hjärnsubstans

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Nu ska vi ta den sista biten (tills vidare). Det handlar alltså om PROPRIOCEPTION (det som brukar kallas för led- och muskelsinnet) och den vita hjärnsubstansen. I vår hjärna ansvarar detta system för att ge oss en uppfattning om spacetime – synen är alltså helt beroende av proporioceptionen – men saken kompliceras av att vi har så många olika utvecklingsstadier att ta hänsyn till.

Nedan ser ni strukturen på den vita materian i hjärnan (ovanifrån och framifrån):

Först i människans utveckling hittar vi fisken:

Därefter kommer reptilerna, med huvud, ben och armar – det är lite som ett Meccano, med utbytbara delar som får olika funktion beroende på var och i vilken ordning de sitter. Eftersom hjärnan är ett system med lager – ungefär som sediment av olika bergarter – finns ”representationen” av reptilen kvar i hjärnan som ett sediment av gammal vit materia – den s.k. hjärnstammen:

Med däggdjuret blev det en helt ny struktur. Bl.a. utvecklades luktsinnet och nya strukturer för fortplantningen:

Den nya däggdjursdelen kopplades på hjärnstammen lite som ett tåg som fick nytt lok:

Och sedan, allra överst, kom först flockstrukturen med ansikten och sedan språket med stämbanden i halsen – cortex ligger i sex lager och jag tror inte jag misstar mig alltför mycket om jag påstår att den s.k. ”exekutiva funktionen” kom med stämbanden. Det är ju ingen större svårighet att förstå vilken skillnad det skulle göra för hjärnans funktion om den t.ex. saknade pannben och istället hade större utväxter där bak:

Men mer om det senare! Jag hoppas kunna bena ut alltihop för er snart utan större besvär, men jag har fortfarande lite svårt att formulera mig ordentligt. Det är iaf väldigt lätt när man väl har fått syn på ”the strong force”… 🙂

Fast jag undrar just hur fysikerna ska bära sig åt för att förklara det här för ”allmänheten” – att vi alltså visuellt sett ”bor” inuti bröstkorgen på en fisk, som en annan Jonas (jo, nu fattar jag VERKLIGEN hur det kommer sig att det har funnits profeter!!) – med ”revbenen” som en oändligt upprepad amplituhedron omkring oss – och ”verkligheten” som rör sig runt omkring oss som fiskar i form av twistorer… 🙂

Visual spacetime del 3: flocken som membran – med cytoskelett

Etiketter

, , , , , , , , ,

Ska försöka hinna med en bit till innan helgen. Få se hur mkt det blir – jag måste antagligen dela upp resten i två inlägg.

Ok. Även om min teori om en ”synbur” stämde måste det ju tvunget finnas en sorts ”jag” också inuti. Hur kunde det tänkas se ut? Jag gjorde fler flockar – jag började med tre gyllene snitt och ritade dit lite olika ”förbindelser” i stil med ”mamma-pappa-barn”. Till slut valde jag den här versionen:

Och så fort jag började vika SÅG jag det! ANSIKTET!!! Se själva:

Så det är det HÄR som är den VERKLIGA orsaken till det där med ”det första triangelmönstret” – kan man bara tänka sig!! Och att folk ”ser ansikten” överallt… 🙂

Nästan ännu mer intressant blev det när jag satte ihop det hela till en rulle. För ni ser väl vad DET blev? En FISK!! Vi går alltså allihop omkring med en FISK i ansiktet!!! 🙂

Jag döpte den snabbt till ”kvantfisken”. 😉

Jag förstår förstås att det egentligen måste handla om ETT GRUNDLÄGGANDE NERVSYSTEM – ett ”fisk-nervsystem” vars basala grundstenar är ett cytoskelett som vi delar med allt annat liv som har utvecklats i vatten. Och det är med detta nervsystem som vi processar ”space”… vilket betyder att Penrose faktiskt har rätt – det enda han har missat (tror jag) är att det är en – en – en ”cytoskelett-fraktal” – och den ”fraktalen”, det är strukturen på den vita hjärnsubstansen.

Det är ett nervsystem i tre delar där delarna kommunicerar både med varandra och över in- och utsidan – och där ”rymden” inuti används för att modellera ”rymden” utanför – det ger alltså en omedveten ”känsla” av hur ”space” ser ut… och i detta system finns en INsida och en UTsida, en VÄNSTERsida och en HÖGERsida, samt en FRAMsida och en BAKsida… men för systemet ”självt” finns egentligen bara ”inuti och utanför”, eftersom det processar de olika ”sidorna” som en enda ”helhet” – och egentligen finns det kanske inte ens ”inuti och utanför” för systemet, eftersom insidan och utsidan är SAMMA sida – det är riktningen och sidan som särskiljer, inget annat…

Kort sagt: det handlar om ett MEMBRAN och potentialen över det membranet. Cellmembran. Biologiskt liv. Insidan och utsidan – ”själv” och ”icke-själv” – ”smarta” kollagenmolekyler som de här:

They have one thing in common with all animals – rope-like collagen IV molecules that assemble into scaffolds outside of the cell. These ”smart” scaffolds are the fundamental architectural unit of the basement membrane, which, in turn, connects cells, provides strength to tissues and transmits information that influences how cells behave.

Kollagen – så här har vi alltså även sambandet med leder och bindväv och sådant som t.ex. EDS. Och potentialen över cellmembranen, m.m., m.m. (orkar inte skriva om det just nu, det är bara kemi i vilket fall som helst).

Och signalerna ansamlas i FASGRÄNSEN – det ÄR alltså verkligen frågan om en sorts ”kolloidala samband” som jag spekulerade om förut:

Fasgränser – på något sätt handlar det om fasgränser – vattenytor, över och under… spacetime som en vätska… YES!! Fasgränser – interface – över och under – utanför och inuti… och för NTn är fasgränsen osynlig men för oss – för oss är den mycket påtaglig och vi – tänk om det är så att våra samband konvergerar just i FASGRÄNSER…? Som en sorts ”kolloidala” samband som ansamlas på fasgränsen – fågeln som dyker för att fånga en fisk och beräknar dess position utifrån information om hur vibrationerna ändras om man är ovanför eller under… det topografiska processar i vibrationer och förtätningar… string theory… och de hittade inte några ”dolda” dimensioner den här gången heller… men de hittade ju för fan gravitationsvågorna

Och sen SLOG det mig plötsligt. Ja, interfacet funkar som ett membran – och det VET alla redan egentligen!! ”Intryck” säger de, tolka intrycken – just det, membranet trycks IN och man ”avläser” formen. Och sedan har vi ”uttryck”, både ord och bild – membranet trycks UT – men då är formen – det är inte bara ”spegelvänt” utan det handlar om omvänd relief! Det fungerar precis som en gjutform – och det är det där ”omvända” som inte funkar, man får allting INtryckt men kan inte göra om det till UTtryck. Det måste vara därför det känns som en cave-in som jag skrev en gång – ens ”membran” är INtryckta hela tiden, medan NTns flexar…

Sen gjorde jag den här bilden åt dottern (ni ser membranet i mitten) och den fungerade som en dröm, både på henne och mig och t.o.m. NTs – det blev MYCKET lättare med allting när de begrep att det inte bara är HON som ”inte förstår” hela tiden – de fattar ju nästan aldrig vad HON uttrycker heller. Det är aldrig fel med lite visuellt stöd i kinkiga situationer… 🙂

Man lägger alltså på lappar som visar vad alla inblandade faktiskt MENAR när de säger nåt –  så att det inte bara blir ”den förväntade” reaktionen som visas utan verkligen hur ALLA, inklusive barnet själv, tolkar det som händer (barnets sanna reaktion glöms oftast bort, nämligen, i allt det här med ”beteendet”).

Dottern hade inga som helst svårigheter att hänga med på det här med att det blir ”omvänd form”, men det här med ”topologi” var ju faktiskt det allra första vi syntränade också.

Ok, nu orkar jag inte mer idag. Men nästa gång ska jag visa er ”kvantfågeln” också – och det limbiska systemet – och hur ”hjärnan” ligger uppbyggd i lager som ett lapptäcke i 3D – för vi har faktiskt inte bara en FISK i huvudet. Vi har ett helt jävla MENAGERI därinne… 🙂

Visual spacetime del 2: flocken som kalejdoskop

Etiketter

, , , ,

Hur blir det då om man ”tar in” det här mönstret i huvudet som en visuell mall för allt man ser? Alltså en ”flock-molekyl” som innehåller tre gyllene snitt och tre ”fiskögon”:

Först inbillade jag mig att det här bara satt som en ”osynlig bur” i huvudet på folk – att detta var de enda de kunde se vart de än tittade. Jag tänkte mig en ”struktur” där ”blickfältet” skulle motsvara ett interferensmönster i mitten – ett ”centrum” där flockstrukturen då återupprepas i mindre och mindre skala ju längre bort man tittar, som – ja, nästan som att titta genom en kristall med facetter – eller ett kalejdoskop! 🙂

Jag gjorde en första enkel 3D modell genom att sätta ihop två ”flockar” med varsin extra grön bit emellan – obs bara att ”mönstret” egentligen skulle gå igenom så att det syns även från utsidan, som om det var gjort i färgat glas (jag orkade inte måla det färdigt mitt i skolstressen, jag ville bara få en känsla för hur det skulle kunna se ut). Alla sidorna ska alltså ha ett sånt där interferensmönster som ni ser på den första bilden – det är själva blickfältet:

Ja, och så tänkte jag mig att alla NTs gick omkring med en sån här i huvudet – att de själva satt därinne i mitten, i det gröna korset på ”golvytan” – ni ser väl hur ”platsaktigt” det ser ut därinne? Lugnt och tryggt och skyddat…

Jaha, och sen tittar de på världen inifrån den där ”burken” som ”färgar” allting de ser(glöm inte det där med att mönstret ska synas även från utsidan fast jag inte orkat göra det – det kan någon göra som har betalt för det och inte hetsas av skolor som jag). Jag tänkte att det kan vara därför som de är så extremt exakta med sina avstånd också – att allas ”synburar” är av samma storlek – och också skälet till att de tror att det är den ENDA världen:

Men sedan förstod jag att det var alldeles på TOK för enkelt. För vi har ju det topografiska att ta hänsyn till också, eller hur? Och i det topografiska systemet ser det hela mer ut så här – interferensmönstret RÖR sig, och eftersom ”flockmolekyler” är det enda de kan se fattar en NT direkt hur det hänger ihop med t.ex. ”bakom och framför”:

Jo, och den som INTE ser ”flockmolekyler” kommer då i alla fall med det mänskliga visuella systemet att se ett liknande rörligt mönster – kaotiskt eller ordnat, det beror sedan på vilka ANDRA mönster man har råkat upptäcka.

Ok, det var den biten – nästa gång ska jag visa hur det kommer sig att de fattar ”inuti och utanför” direkt också. Då ska vi titta på hur det blir när man VIKER IHOP flockmolekylerna så att man får – tada! – ett MEMBRAN. Enter M-theory, det sätter jag nästan vad som helst på… 🙂

Visual spacetime del 1: Perspektivbilder, flocken och barnteckningar

Etiketter

, , , , , , ,

Det här året har trots allt lett till en hel del insikter också, inte bara bekymmer. Har väldigt mkt som jag borde skriva om men orkar inte formulera mig. Eftersom livet har varit så svårt har jag gjort annat istället för att prata – jobbat visuellt med bilder och teckningar, eftersom det är den biten vi håller på med nu, dottern och jag. Jag ska väl få ner det i ord så småningom också, men tänkte visa det senaste halvårets resonemang i bilder, för den som vill ta del av det redan nu. Det visade sig nämligen att det hela var ÄNNU enklare visuellt än jag trodde förut – jag blir alltså tvungen att delvis skriva om det där om flocken på sikt… Inte så att det som står där är fel. Det är bara onödigt komplicerat, som så ofta när jag ska göra nånting…

Först har man de rent geometriska figurerna, allt det där med när barnen ritar cirklar, trekanter och fyrkanter o.s.v. Och inte att förglömma huvudfotingar, så klart. (De små smileys jag använt här kan givetvis ersättas med vanliga prickar precis som i matteböckerna.)

Därefter kan man säga hej till flockmedlemmarna – mamma, pappa och barn (det är jag och inte dottern som har ritat, se det som delar av resonemanget):

Som ni kanske ser om ni lägger på ett lager fantasi kommer de fullt utrustade från början för användandet av 1) pyramider och prismor, 2) vågen och rättvisan, 3) radioaktivitet, 4) tyglandet av andra, 5) svepande slöjor och segel, 6) hjulburna vagnar – samt antagligen allting annat som gör att ”människan skiljer sig från djuren”, som det så märkvärdigt heter… 😉

Men med ett SÅNT operativsystem i huvudet vore det ju underligare om vi INTE hade kommit på alla de där sakerna…

Ok, det var den biten. Nästa gång ska jag visa hur det hela hänger ihop med topografiska veck – hur man kan tänka om man skulle få lust att vika en egen modell av flocken och hjärnan. För det VERKLIGT intressanta, förstår ni – det hände när jag började vika pappersfigurer av följande (det är självklart ingen amplituhedron även om jag tror att de ”spelar på samma spelplan”, som man säger – nej, det här får ni se som en enkel visuell modell av flocken, jag är ingen fysiker och den s.k. ”verkligheten” får de ta hand om):

Men mer om det i del 2 – jag hoppas få ner alltihop under de närmaste veckorna.

Jag är tillbaka

Etiketter

Jag är tillbaka. Jag vann!!! Skolan har fixat sig för dottern. Nu ska jag bara hämta mig, och jag orkar kanske inte skriva nåt på ett tag, men – ja – jag saknar min ”riktiga” blogg och nu när jag har vunnit så tänker jag börja skriva igen. Alldeles särskilt som jag har en massa outnyttjade bevis i bakfickan – svart på vitt av deras egna texter – samt brist på texter, dvs inget svart på vitt i DE fallen, utan mer som ett svart hål som vilken Skolinspektion som helst skulle slå ner på –  ifall kommunpolitikerna möjligen skulle försöka spara pengar på dottern och andra som hon en gång till…

Ja, de knäckte oss nästan, men inte riktigt – varken dottern eller mig. Ha! Men det var nära, ok?  Om det inte hade varit för dotterns f.d. psykolog på habiliteringen – hon gick i pension för några år sedan men de ringer som väl är in henne ibland när alla de nyutexaminerade inte reder ut det – ja, alltså om det inte hade varit för henne så vet jag inte hur det hade gått.

(Om ni inte minns den här psykologen, så var det hon som hjälpte mig att göra om IBTn till synterapi – dottern gillade henne också mest av alla och var den första som hon någonsin sade sig SAKNA…)

Å andra sidan – de försökte hindra mig från det med – den nya psykologen på hab försökte skuffa över det på skolan, men jag sade att de ”säkert kommer att vilja att ni gör det”, vilket de också ville – alltså, de LAGBROTT som dagligen och stundligen begås i det här landet när det gäller funktionshindrade barns rätt till utbildning…! Neej, man har inte mer tur eller hjälp än de enskilda yrkesmänniskor man råkar på har kompetens och empati…

Men samtidigt – man kommer ingenstans om man ställer orimliga krav och tror att flockvärlden besitter den enda sanningen:

Människa, vad vill du? Gör vad naturen i detta ögonblick kräver av dig. Kämpa, om så är dig beskärt, utan att se efter om någon iakttar dig. Hoppas ej att få uppleva Platons stat, var nöjd med om det blott går någon smula framåt, och håll icke ens ett sådant litet framsteg för obetydligt. Ty vem kan ändra människornas grundsatser? Och om ej grundsatserna förändras, vad är att emotse annat än en träldom som bäres utan knot, eller en hycklad övertygelse? Kanske man vill erinra mig om Alexander, Filip, Demetrius Falereus? Ha de fattat allnaturens vilja och varit sina egna uppfostrare, då är det gott och väl. Men ha de spelat komedi, då kan ingen ådöma mig det straffet att efterlikna dem. Ärlighet och blygsamhet är filosofins väsen: må ingen söka förleda mig till högfärd och övermod.

– Marcus Aurelius  – Självbetraktelser, Nionde boken

Gott nytt år

Etiketter

, , , , , ,

Jag är långt nere på botten. Men jag ville tala om att även om det går åt helvete för mig så har det inte påverkat dottern som väl är. Synen och händerna fortsätter att explodera. Nu knäpper hon knappar, leker affär med mig, är med och bakar, sitter långa timmar med sina matteböcker med glasögon på näsan och pennan i hand… ritar små teckningar och lägger t.o.m. pussel helt frivilligt… och vi har börjat med grammatik. Alla samspelsorden (tack, varsågod, snälla osv) kom över en natt när vi hade gått igenom ackusativ och dativobjekt.

Jo, och häromdagen berättade hon äntligen för mig hur hon tänker! Och vet ni vad – det är inte i ljud längre!! Hon tänker i mängder.

Ja, det var det. Jag orkar inte skriva men jag ville berätta det iaf. Och önska er ett gott nytt år.

Det topografiska systemet: Noll

Etiketter

, , , , ,

Dottern har alltid hållit sig med favoritsiffror. En del av er minns det kanske från när hon var liten. Ett tag var det 4 – hon brukade t.o.m. tala om sig själv som ”lilla fyran”. Det har också varit 17, 6, 13, 7, 3 och serier som t.ex. 1, 2, 4, 8, 16, 32. Och pi så klart.

Men just nu är det ”noll”. Hon säger ”noll” hela tiden – ibland när hon tycker att hon inte vill svara men oftast bara för att hon VILL. Det syns att hon tycker att det är roligt att säga det.

Igår frågade jag henne om det. Om varför hon gillar just den siffran så mycket.

”Jag tycker om noll,” sade hon. ”Men egentligen är det ingen siffra. Noll är ingenting. Fast så är det inte heller. Noll är som en plats, fast utan håll. Ingen distans – som när man har tagit bort allting från alla håll och bara platsen är kvar. Det är noll.”

Dottern är klok. Väldigt mycket klokare än jag själv. Och nu tänker jag att det faktiskt är med noll precis som det var med de andra siffrornadet handlar alltihop om förkortningar. Och ”noll” är det som avgör utgångspunkten. Origo. Själva CENTRUM…

coordinates1

Spatial coordinates

Och likadant är det med synen, med hörseln, med språket, med känseln och allting annat: var man hamnar beror på var man är när man BÖRJAR. På vilken UTGÅNGSPUNKT man har. På det som man vet i förväg – på vad som är underförstått och vad som inte är det. På var ens ”nolla” är placerad, och på vilket koordinatsystem man har…

coordinates2

Sensorimotor and socio-visual coordinates

Inte helt överraskande är ”nollställa” också ett riktigt hett ord just nu. Allting som blir fel är det nämligen bara att nollställa, då kan man börja om från början så löser det sig, försäkrade dottern mig igår och överraskade mig samtidigt genom att helt själv ta på sig sina fingervantar för första gången någonsin! 🙂

Jag borde inte vara förvånad för finmotoriken har ju verkligen exploderat efter att hon fick läsglasögonen, men fingervantar ÄR svårt. Det allra svåraste plagget, tror jag… Nu kan hon alla sorters kläder själv, iaf.

Lästips: Termen är ”modular space”

Etiketter

, , , , , , , , ,

Livet är helt omöjligt i flockvärlden just nu och jag får inte ett dugg gjort med nånting. Men nu måste jag helt enkelt länka lite nya artiklar som jag behöver till boken, jag får ordna till det lite mer senare.

Först ut är den här, där ”min” modell av hur space byggs upp av interagerande delar beskrivs helt underbart fantastiskt!! Tänka sig, nu har jag en TERM för alltihop – ”modular space” heter det! 🙂

Back to Euclid: Seeking a ”New Beginning” For Space:

Modular variables are used in working out the non-local equations of motion in dynamic quantum mechanical interactions. Freidel is using them to derive modular space – a kind of space that is relational and dynamic.

Instead of starting with a notion of space within which quantum mechanical operations happen, Freidel and his colleagues are reversing that notion, building up space itself from quantum mechanical operations.

[…]

“Normally we think of space as this rigid thing that the strings vibrate in. We are changing that assumption and saying that space does not exist independently of the object,” he says. “The way that these objects interact is what defines the space.”

In this picture, space becomes something more like a relationship in which “near” and “far” depends on the context, Freidel says.

“You can feel close to someone who is on the other side of the planet, because they are next of kin, or you might have a neighbour who is close to you physically but is distant in terms of the relationship.” He is bringing a similar flexible concept, a kind of “relative locality,” to the notion of physical space at the quantum level.

Jag tänker inte diskutera det nu för jag har ju på ett sätt redan gjort det, men jag tänkte att ni andra kanske hellre läser en tydlig och klar och ”färdig” artikel om det hela – plus att det här ju visar att jag inte bara inbillar mig alltihop. (Jag kan aldrig riktigt tro själv att jag har rätt förrän en fysiker kommer och sätter en ”godkänt”-stämpel på, det är ju underligt egentligen – varför TROR jag inte att jag har rätt när jag VET att jag har det?)

Nåja. En artikel till, där de knyter ihop det här med verktygen och språket rätt hyggligt fast de ”glömmer” att ta hänsyn till hur själva LJUDEN också kan ha influerat utvecklingen – How sliced meat drove human evolution:

The most tedious part of a chimpanzee’s life is chewing. Our primate cousins spend 6 hours a day gnashing fruits and the occasional monkey carcass—all made possible by the same type of big teeth and large jaws our early ancestors had. So why are our own teeth and jaws so much smaller? A new study credits the advent of simple stone tools to slice meat and pound root vegetables, which could have dramatically reduced the time and force needed to chew, thus allowing our more immediate ancestors to evolve the physical features required for speech.

Så istället för att tänka oss en uttråkad apa som i ren frustration sitter där och kastar sten på klippväggarna får vi tänka oss en HUNGRIG en – en som mörar köttet och grönsakerna med sten och i processen lär sig både vilken sorts sten man ska använda till vilken sorts mat genom att lyssna på ljuden OCH se sambandet mellan formerna och resultatet – och som i förlängningen dessutom lär sig HÄRMA ljuden och ge dem en ”mening” när munmotoriken utvecklas… 🙂

Ok, det var det. För idag.